Aftonbladet – 14 november 1857, sida 1

dams skrifvelse! Jag hoppas, att jag icke får höra något mindre hedrande om -honom. Jag skulle önska att-herr presidenten icke måtte finna det så, äfven om herr presidenten icke kunde undgå att känna sig sårad. Till saken utan all betänksamhet, bästa herr ålderman! I karantänen fann hon er herr son före sig.c Aaaah! utbrast presidenten, i det han uttänjde denna interjektion helt lugnt, men med en min, som uttryckte en hög grad af öfverraskning. Han har visat min flicka den artigheten att följa henne från karantänsstället till stadstullen, der hon hade att träffa ett fruntimmer, som skulle ombesörja hennes utresa till ett landtställe, dit hon ämnade begifva sig för att der vistas, tills koleran saktade sig i Stockholm. : Det var hans skyldighet, och — jag visste, att han icke skulle uraktlåta den. Härvid log presidenten. Men då hon framkommit till detta landtställe, blef hon, såsom kommande från smittad ort, icke emottagen af det fruntimmer, som är ställets egarinna. Hon måste derföre resa tillbaka till karantänsorten. Detta, det bekänner jag, var en ganska bedröflig otur,. Presidenten tycktes hafva en dubbel mening med detta yttrande. Ganska bedröflig. Men hon befriades helt oförmodadt ur karantänen, ty morgonen derpå blef hon afhemtad af en ung :herre och en ung dam, slägtingar till det fruntimmer jag nämt, som icke ville mottaga flickan, hvilka unga personer hade den godheten att med hemne göra cen lusttur kring: bruken,tills detta fruntimmers fruktan för koleran från flickans sida hade gått öfver. Var det blott dessa tre, er dotter och de andra båda unga, som företogo resan? Nej, unge herr von Doofhjorthen, som varit akademikamrat till den andra. herrn, slöt sig till tåget. Forts följer.)