Aftonbladet – 14 november 1857, sida 1

smitta att meddela. Om detta är sant eller icke, känner jag ej, men det vet jag, att det är min ovilkorliga pligt att genast meddela presidenten hvad vi nu veta om hans son. Bundtmakaren gick en trappa ner och ringde på snöret vid tamburdörren. En kammartjenare kom ut och blickade med någon förvåning, men mycket höfliigt på bundtmakaren, som begärde tillträde till presidenten. Efter skedd anmälan blef han genom samme man ofördröjligen ombedd att stiga in, och presidenten gick honom till mötes från sitt arbetsrum. Välkommen, herr ålderman! Haf den godheten och stig in till mig och sitt ner i soffan. Hvad tillskyndar mig äran och nöjet af detta besök ? . ; Jag ber herr presidenten icke taga illa upp, men det är något jag anser mig förpligtad att nämna, Har någon underrättelse ingått från herr presidentens unge herr son? Det borde jag först hafva frågat. Nej, beklagligtvis ännu icke. Men bekymret derför har varit tillbakaträngdt af den obeskrifliga fruktan och ängslan, som dessa dagar pressat mitt hjerta, och sedermera af den plötsliga vändningen, först till; hopp och derefter till visshet, hvilka — huru skall jag uttrycka mig? — orsakat mig ett verkligt val af glädje. Hr åldermannen, som hjertigen lyckönskade mig, då vi träffades på morgonen, förstår och vet hvad jag menar. Fullkomligt, herr president! men jag komner nu till mitt ärende. Som herr presidenen icke just erfarit något om sin herr son och hans närvarande vistelse, så får jag nämna, att jag kan meddela någon underrättelse om honom. Verkligen? Jag är obeskrifligt nyfiken. Jag har haft bref ifrån min dotter — men jag ber, att få helt rättfram meddela brefvets innehåll, om detta också skulle misshaga herr presidenten. j En sällsam inledning, som uppblandar min nyfikenhet med oro, Om min sön i en ung