Aftonbladet – 13 november 1857, sida 2

sig stundom rolig på min bekostnad, men icke förty märker jag, att hon håller af mig, fastän hon icke gitter att säga mig det. Kan tänka! det synes dock våra just du som -bör hembjuda Henne skänken af ditt hjer. ta, anhålla-om-hennes och utbedja dig få vete hvad du får hoppas eller ej. Nej men! försäkrade den hederlige Robert helt flegmatiskt; detta ulbedjande kommer väl att alldeles uteblifva, och med hembjudningen kommer det att anstå tills vidare. När jag kan gifta mig en gång, så säger jag till, och då får jag tids nog erfara, om jag trott rätt eller icke, då jag förmodat henne hålla af mig. Jag låter saken hafva sin gång, och det tror jag vara det rätta, Skulle hon under tiden låta borttaga sig af en annan, nå! så bevisar ju detta, att hon icke hållit tillräckligt mycket af mig, för att icke kunna Vända sina tankar åt ett annat håll; och i sådant fall hade hon icke. kunnat göra mig. rätt lycklig. och jag skulle icke hafva förlorat mycket i henne. Att förlofva sig med en flicka för att derigenom försäkra sig. om hennes egande, det förefallet mig mycket likna det bruket att gifva en tjenare städsel, för att med visshet kunna påräkna honom vid flyttningstiden, eller den seden att på en vara gifva på hand. Sådana äktenskap, som slutligen ingås derföre: att man haft försyn för att brytå förlofningen — och sådana äktenskap torde vara flera än man tror — blifva sällan lyckliga, har min gamla mor sagt mig. Snappar någon bort ifrån mig Maria under tiden, nå väl! då blir broder Robert ungkarl för lifstid, ty någon annan flicka kommer jag icke att hålla af. Det är alltsammans. Det der torde vara fullkomligt riktigt, högeligen förståndigt. Men ack! huru kunna vara lugn, om man icke känner huruvida ens böjelse är besvarad eller icke? Hur har du