Aftonbladet – 12 november 1857, sida 3

FILLRLEAS 6 VERRVETRSLIGCIISE be I Vid uppräknandet i går af presteståndets ledamöter i förstärkta bankoutskottet blef prosten Malmstedt uteglömd. (Insändt,) Om qvinnans myndighet. En fråga af omätligt inflytande på våra samhällsförhållanden kommer snart att afgöras. den om qvinnamns myndighet. Lagutskottet har föreslagit rikets ständer att göra qvinnan myndig vid 25 år, hvilket förslag blifvit gilladt af borgareoch bondestånden, men förkastadt af presteständet och återremitteradt af adeln. Det beror nu på utskottets vidare behandling af frågan, huru densamma kommer att slutligen afgöras. Friheten är menniskans lifsprincip. Utan denna går hon icke synnerligen framåt. Detta har historien visat. Klart är också, att menniskan; då hon lefver i förtryck, icke kan tillräckligt utveckla sina krafter. Hon blir under slafveriets ok blott en krympväxt. Att ofrihetens förbannelse drabbat qvinnan under årtusen, veta vi. Endast hennes beröring med ett friare väsen, mannen, har kunnat så upprätthålla hennes medfödda intelligens, att hon under dessa förhållanden icke, snart sagdt, alldeles förslöats. Men att hon icke är den hon kunnat vara, om hon fått fritt utbilda sig, lär icke bestridas. Qvirnan har onekligen lika mycket medfödt förnuft som mannen. Väl är hon icke danad för krigiska bragder, men dessa bragder äro icke de, genom hvilka menskligheten går sin utbildning till möte. Det är genom det fria utbytet af ideer, som menniskorna närnias hvarandra och blifva sedligare och mera kumana. Och derunder torde qvinnan kunna spela en lika upphöjd rol som mannen. Vi böra älska hvarandra, säger Kristus. Och han, för hvilken verlden låg öppen, visste nog hvad han sade. Mensklighetens grundfond är kärleken. På den dragas alla vexlar, som gå ut på att inlösa menniskornas förbindelser till hvarandra. Man har väl hånat kärleken, då man hyllat blott materiela intressen, men under lifvets gång framträder den oupphörligt och är alltid en grönskande oas i de öknar vi under passionernas rus genomvandra, Paulus skildrar med lifliga färger denna känsla, jordens och himmelens under, såsom en stor svensk skald säger. Endast genom kärleken koönna vi blifva bättre, ädlare och inslå den rättå banan. Nåväl, om någon är mäktig kärleken, så är det väl: qvinnan, hon den uppoffrande, den förlåtande, deu milda varelse, som mannen trycker till sitt hjerta, hos hvilken han sölter tröst under lidandet, styrka under motgången, men hvilken han nekar det han sjelf så ofta missbrukat -— friheten. Att han. äfven örlorar derpå, lär knappast af någon kunna förne(kas ty ingen har ännu vunnit på det förtryck andra idit. Vi veta i sanning icke hvilka olyckliga följder skulle kunna uppstå derigenom att qvinnan blefve fri. Äktenskapet är en förening, till hvilken mannen och qvinnan drifvas af en hos dem inneboende kallelse; och denna förening utgör, jemte den, som menniskorna ingå med hyarandra för uppfyllandet af sina materiella behof, lifvets summa. De äro båda lifvets häfkrafter, utan hvilka vi icke kunna hvarken fortplantas eller förädlas. Att hämma äktenskapet och arbetet, är detsamma som att försvåra blodets cirkulation. Krafterna aftaga i den stora samhällskroppen, och den förtvinar eller dör. Man har redan börjat inse att arbetet bör vara fritt. Och stora och lyckliga hafva de resultat varit, som uppstått af näringsfriheten, fastän man i detta fall ännu har mycket öfrigt att önska. Det ansågs förut såsom en pligt af qvinnan att endast vårda sina barn och se om sin man samt sköta deras husHåll. Men sedan anspråken stigit, har man funnit, att man eger rätt att begära af henne äfven något annat, och fordringarne på henne hafva också ökats, utan att det på samma gång medgifvits henne att fritt utveckla sina naturliga krafter. Hon har derföre blifvit hvad hon nu är: en välluktande blomma, som med sitt doft berusar och hvilken man äfven gerna skådar — som är älsklig, och utan hvars tillvaro man ej kan lefva, men som icke ingår bland de växter, som hafva en sjelfständig växtkraft, utan måste uppfödas i drifbus. Hon är derföre också hos oss ännu endast en drifhusplanta: Man måste dock flytta henne i kall jord, för att hon skall kunna utveckla sig. riktigt och blifva likt jordens andra växter. Försöker man detta, skall man. finna, att hon tål klimatet och icke förfryser. . Låtom oss då göra denna omflyttning så snart som möjligt. Vi skola alla vinna derpå. Men för att tala mera prosaiskt : hvad är det man nu egentligen begär af qvinnan, för att man skall göra henne myndig? I främsta rummet — säges det — att hon kan sköta sina affärer. Vi veta icke att qvinnan någonsin visat att hon ej kan det. Mången gång, ja nästan i allmänhet, har hon ådagalagt prof på sparsamhet, ordentlighet och ett noggrant uppfyllande af sina ekonomiska förbindelser. Hon står i detta fall på intet sätt efter mannen. Finge hon sjelf sköta sin ärfda och förvärfda förmögenhet, skulle hon säkert icke blifva så slösande som mannen. Men om detta måste medgifvas, så påstår man dock att hon icke förstår att placera sina penningar. Men hvem kan med små medel uträtta mer än hon? Och hennes behof äro ytterst inskränkta. Hon lefver icke upp sina tillgångar; hon spar på dem, och liknar härvid icke mycket mannen, som vanligen, då han får råda sig sjelf, förstör en stor del af sitt gods genom tillfredsställandet af sin njutningslystnad. Undantag finnas på båda hållen, men i allmänhet kan qvinnan umbära mer än mannen, Frågan torde således inskränka sig till den, om qvinnan är nog enfaldig att låta lura sig af mannen. Qvinnorna äro dock icke så lätt narrade; de hatva urskiljning nog att skilja kärnan från skalet. För öfrigt är det en känd sak, att fruntimmerna äro ytterst försigtiga i penniogeaffärer. Det ser man på enkor, som sjelfva förvalta sin förmögenhet. Möjligen hafva de icke så mycken kännedom om penningeangelägenheter i allmänhet som männen, men om de icke kunna spekulera på börsen i bränvin eller göra upp stora leveranser af säd, såsom karlarne, hvilka härvid icke fråga stort efter sina verkliga Insee e—— —— EEE EEE EE LL LR EE