Aftonbladet – 12 november 1857, sida 3

demikamrat , herr Nordstrand, göra sällskap in till damerna. Han erhöll genast vänliga miners tysta absolution, blef af Augusta presenterad för Maria och inbjuden att sitta ner och deltaga i kaffedrickningen. Någon trefligare, någon gladare sällskapskrets ,.kan ej tänkas, än denna blef; af sig sjelf höll sig det lätta skämtet inom gränsorna af det tillbörliga, så att en tants närvaro väl kunnat göra umgänget mera blandadt och besväradt, men alldeles icke mera anständigt. Det förut inledda ämnet återtogs och fortsattes, och det dröjde icke länge, förr än Augusta lät sig vinnas af Marias och Roberts förenade böner och bestämde sig för resan, och när Frans, med en undergifven blick än på Augusta, än på Maria, anhöll att få följa med, så kunde detta icke förvägras, helst Robert med en eftertrycklig och bastant ed gick i god för, att Frans vore en så ärlig och treflig kamrat, som trots någon. Genast derpå beslöts att anskaffa hästar och åkdon, och herrarne begåfvo sig till tullen. Inom tvenne timmar återkommo de åkande i en vacker vagn, förspänd med ett par goda och starka hästar. Flickorna sutto resfärdiga på förstugutrappan, och deras saker jemte herrarnes saker instufvades genast. Vagnen var fyrsitsig, och kusken och hästarne förhyrda för hela resan, och en liten gosse antagen att åka bakpå och passa upp på damerna och låta upp grindarne, Herrarne skulle naturligtvis åka baklänges; men huru fördela platserna? Detta afgjorde Maria på ett sätt, att Augusta var inom sig dermed rätt belåten. Hon förklarade nemligen sin önskan, att herr Frans ville taga sin plats midt emot henne, emedan Robert hade den oseden att stirra henne rakt i ansigtet, en vana han fått under deras umgänge från barndomen, och vanor vore han alldeles för flegmatisk för att kunna lägga bort, och denna hans vana besvärade henne lika mycket som den. så kallade solkatten från en spegel, hvarmed barn pläga odygdas sins emellan; ville han, Robert, nu se på henne, så måste han åtmin