Aftonbladet – 12 november 1857, sida 2

samma kusken svängde om och lät hästarne, fot för fot, börja återfärden. Gumman ropade ännu en gång sitt farväl och tillade, allt mera höjande sin stämma: pvar nu för all del inte ond: på mig, lilla goda mamsell Hagendahl, utan låt sc, att jag en annan gång får ersättning för förlusten af det angenäma umgänge, hvarom jag nu gått miste. Vi hafva ej koleran alltjemt, söta mamsell I Gumman fick ej något svar, ty de sista orden bortdogo genom afståndet. Hästarne gingo ännu fot för fot; de syntes hafva blifvit modstulna i likhet med kusken. Min vän! sade Augusta, jag skall ordentligt betala er för skjutsen till Eklundshof, om ni vill köra mig dit tillbaka. För körningen till Upsalan, svarade kusken, behöfves ingen betalning; det vore då endast för den lilla biten till Eklundshof det skulle betalas, och derför kan jag emottaga betalning om så ändtligen skall vara, ehuru, sanningen att säga, den gamle herren för skjutsen hit betalt dubbelt mot hvad det kostar efter taxa, men om också skjutsen ej vore betald eller inte blefve det, och jag sjelf finge betala den till husbonden, så skulle jag skjutsa mamsell i alla fall, det är säkert det. Och när detta var sagdt, slog han en präktig klatsch, som genljöd i skogen och gaf hästarne vingar. Tack så hjertligt! Nu benämde ni mig riktigt, men förut gaf ni mig en alltför hög rang, tillade Augusta leende. Ja, ja, jag hörde det nyss; jag talade förut efter utscende och tycke, jag. Men jag tänker ännu, jag: hvad som inte är, det kan väl bli en gång. Augusta svarade naturligtvis ingenting, men hon rodnade litet, ehuru hon icke behöfde frukta att kusken kunde se henne, med ryggen. Samtalet upphörde för denna gång. Efter en stund gjorde kusken en half vändning på sätet, tog i hatten och sade: Förlåt, om jag säger som jag tänker: det var en riktigt otäck käring, den der. Säg icke så! När rädslan får makt med