Aftonbladet – 12 november 1857, sida 2

huru illa vår tant, den stackars rädda gum: man, handlade med mamsellHagendahl, isynnerhet af rädsla för sin egen person, det måste vi förklara, ty vi äro, för vår del, icke rädda alls. Vi kunde icke underlåta att betyga mamsell Hagendahl vår stora ledsnad öfver tilldragelsen, som beröfvade oss ett så angenämt sällskap på detta ensliga landtställe. Augusta tryckte hjertligt och tacksamt der hand, den Marie icke tvekade att räcka den för kolerasmitta misstänkta Stockholmskan, och betygade sin stora förbindelse för detta deltagande och denna utmärkta artighet, hvarefter hon reste sig upp i vagnen och neg djupt för herr Nordstrand, som med en fryntlig och trygg bugning besvarade hennes nigning. De båda flickorna tyckte sig redan vara ett par gamla bekanta. — Och nu, sötaste mamsell Hagendahl! fortsatte Marie, skall ni icke strax resa tillbaka till Stockholm, lofva mig det! Vi hörde vid ett gafvelfönster, det vi hemligen höllo på glänt, hela samtalet, och vi fästade oss isynnerhet vid tvenne punkter deri. Mamsell Hagendahl sade, att en plötslig återkomst till Stockholm kunde uppskrämma föräldrarna, och tant yttrade, att hon gerna emottagit mamsell, om mamsell varit fem, sex dagar borta från hufvudstaden. Detta lade vi genast på minnet, och vi hafva, min kusin och jag, uttänkt en plan, huruledes ni icke behöfver genast resa tillbaka till Stockholm, och vi kunna få rå om er några sommarveckor, tills det åter blir friskt och lugnt i hufvudstaden. Och hvilken är denna plan ? Låt det förblifva vår hemlighet, tills vi åter råkas, i morgon bittida. Råkas vi åter i morgon bittida ? Ja, helt visst. Robert och jag ämna, med er tillåtelse, besöka er i morgon på Eklundshof. Ni, goda menniskor! der så många personer från smittad ort äro sammanpackade i en enda bygnad? Som jag förut sagt: Robert och jag äro icke det ringaste rädda för koleran.