Aftonbladet – 12 november 1857, sida 2

menniskan, är hon icke tillräknelig för sina gerningar. Om hon mottagit mig, kunde hon hafva fått koleran af förskräckelse. Nej, :vasch!: försäkrade kusken. Innan jag kom till. Upsala, tjenade jag i Westerås, när koleran gick der. Två gamla gummor bodde tillsammans i en liten gård, hvilken de rådde om. Som de nu hade en brunnshink på gården och kor med foder i fähuset och tskilligt i visthusboden och socker och kaffe, såsom Jag visst kan förstå, så stängde de sin port och suto och skälfde af förskräckelse i hvar sitt soffhörn hela tiden bortåt: I granngårdarne, till höger och venster, dog folk bra nog undan, men si gummorna lefde när koläran var öfver, och porten kom upp igen; så att inte får man den sjukdomen af förskräckelse, det är säkert. aDet är möjligt, svarade Augusta med en suck. Ja, så är det. Jag vånde att koläran toge denna gamla dusamell lifslefvande. De samtalandes uppmärksamhet vändes på en gång åt ett annat håll. Vagnen hade att göra en halfeirkel åt höger genom skogsdunfen, innan den kom in på landsvägen, som ar temligen rakt till Upsala. Just der stora vägen vidtog blef det lilla landtstället åter synligt genom en öppning i småskogen, och från det håll, på hvilket vagnen nu var, ledde en gångstig fram till gården. På denna gångstig närmade sig med brådskande steg tvenne personer, ett ungt fruntimmer och en ung herre, af hvilka fruntimret gjorde med näsduken tecken åt de åkande att stanna. Kusken höll in hästarna. Den unga damen skyndade om sin kavaljer och sprang fram till vagnen. Förlåt, förlåt! sade hon, jag skall ej längre uppehålla färden. Till en början får jag. föreställa mig sjelf såsom mamsell Maria Stålgren, brorsdotter till mamsell Apelblom, och denne unga herre, som nu kommer, är min kusin, studenten Nordstrand. Vi båda hafva, churu osedda, varit vittne till samtalet på gården, och vi hafva med största ledsnad erfarit,