Aftonbladet – 12 november 1857, sida 1

RS ra FF. oe Ma våra läsares uppe sttidningen mir 205, xssor Chr. Naumann -242 af Svenska wringsformens HF Vi anse oss böra får närksamhet på eft i Po T3 infördt Svar af prof å cen recension i mr z Tidningen i fråga gam ee. nns åsigt I än :s rätta förständ. r Naum: Lvå första ka net finnes, som bekant är, I KR hans ,Sye pitlen i fjerde afdelningen al u attryc statsförfattningsrätts. Dessa kap! hyn sota : ifven så väl i en särskilt bros ? yn jam Ivenska Tidningen. der sedermexr: ts. Fört Son af berörde afhandling införa md : undersöker nu, huruvida recensent n oa w v vag verkligen är, såsom den af hon sje f bsnämnes, ovederlägglig, eller Om det ce snarare innefattar några i hast tillgnipna ske skär. hvilka ingalunda uthärda en närmare gramskning, och huruvida epitetet beklagansvärd. tillkommer den af konungen vid denna riks dag i änmet uttalade åsigt, eller icke snarare bör tillämpas på recensentens argumenterimg. Efter .ex erinran om 83 :s R. F. bekanta föreift, att sj dlagarne skola i hvarje särskilt ög dÄaas ordalydelse tillämpas, öfvergär förf. till en grammatikalisk analys af 16 .S och visar tydligen, att såsom objekt för det i S stadgade skydd ufryckligen nämnes Ivar och en, utt här ej talas om blott den främman e relisgionsförvandtens samvete, utan att en a det afser Iwarje undersåtes samvete, att 1 hela demwna 8 icke ett enda ord talas om den religioni, i hvilken den ene eller den andre blijvit mppfödd Oo. S. V. . Sedan förf. visat, att när i mensklig lag talas om samvetsfrihet, icke dermed kan åsyftas det fridlysta området för själens uSynliga lif i dess af Gud förlänta frihet, och at den religiösa öfvertygelsen först när den yttrar sig 1 bekännelse faller inom de menskliga rättsbegreppens gebit, uppgör han för samvetsfriheten, såsom föremål för lagstiftningen och såsom synonym med religionsfrihet, en klassifikation, hvaruti icke, såsom i den af domprosten Knös uppgjorda, tankarnes frihet ingår, utan endast: 1:o bekännelsefrihet; 2:0 kultusfrihet och 3:o förmånen att oaktadt kyrklig dissens icke lida minskning i borgerliga riittigheter. Vi godkänna fullkomligt denna indelning, och vilja blott i afseende å den rade författarens yttrande derom, att en sådan samvetsfrihet vore synonym ined li gionsfrihet, anmärka, att till sistpämde frihe endast den 3:dje af ofvanuppräknade ka rier synes böra hänföras. cnär de båda ia blott och bart afse religionstolerans. Och härigenom anse vi oss äfven ha bevisat, alt det kungliga lagförslaget ingalunda innebär en religionsfrihetsförklaring, utan helt enkotk ett toleransedikt. Förf. upplyser derpå, att ända från reformationens första tider de främmande kristna trosförvandter, hvilka till Sverge inkommit för någon tjensts, enkannerligen krigstjensts skull, eller ock för att här drifva och idka köpenskap, handel, handtverk eller något annat näringsmedel, fått bo här i landet oc! hemma i husen hålla sin gudstjenst Kultusfrihet beviljades på ständer as begära NN nas begäran genom kongl. kungörelser af den 27 Auc. 1741 dem, som ör, af engelska och refor merta kyrkan. och i den bekanta kungörelsen af 4781 utsträcktes denna kultustrihet till ella främmande kristna trosförvandter 1 riket. Sedan derpå efterhand i de flesta länders lagar samvetsfrihet blifvit stadgad att af alla statens medlemmar tillgodonjutas, tillerkände 1809 ärs lagstiftare i 16 R. F. ät hvar och en undersåte icke blott bekännelsefrihet, utan ock kultusfrihet (fri religionsötning). Konungen skulle icke någons samvete tvinga, utan skydda honom vid utöfningen af den religion, hvilken han i sitt hjerta antagit och i det offentiiga bekänt såsom sin. Då recensenten pästår, att uteslutandet af det i 1772 års regeringsform gifna stadgandet om alla undersäters förbindelse att tillhöra statskyrkan endast vore en följd af de i 1781 års kungörelse åt främmande religionsförvandter beviljade rättigheter, besinnar han icke, att redan före 1772 för främmande trosförvandter i allmänhet bekinnelsefrihet blifvit medgifven, och kultusfrihet för den reformerta och den engelska kyrkans medlemmar. 1809 års lagstiftare hade således för detta uteslutande en helt annan anledning, nemligen den af författaren uppgifna. Recensenten pästod. vidare, att då inom presteståndet vid 1809 års riksdag yrkats, att 1G Småtte alldeles utgå, såsom ett cko från förflutna barbariska tider,, men utskottet deruppå svarat, att n vore redigerad i öfverensstämmelse med 1720 ärs regeringsform och ej föråldrad, så skulle detta bevisa, att utskottet icke haft för afsigt att här införa något nytt stadgande, Häruppå svarar förf., att hvarken anmärkningen eller svaret rörde din religiösa delen af betänkandet (hvaröfver presteståndet afgifvit särskilt anmärkning och af ärskilt svar), utan Sns stadganden i öfrigt, hvilka till större delen blifvit hemtade ur den gamla konungaeden. Recensenten har äfvenledes anmärkt, att då utskottet sjelft i ägt förslaget åtföljande memorial uttalat den sats, att det icke föreslagit stora. och lysande förändringar i vår statsförfattnings t T grundformer, utskottet icke skulle kunna antagas hafva infört en omstörtande lagförändring utan att derom hafva särskilt omnämt i sagde memorial. Denna anmärkning finner författaren hvila på en förvillelse, den nemiligen, att stadgandet om samvetsfrihet, oaktadt de i sjelfva grundlagen införda begränsningar, skulle i sin tillämpning vara cegnadt att omskapa statsförfattningens grundforr ja att störta stat och kyrka. Författaren ar derpå, att erkännandet af samvetsfrihetens grundkats icke rimligtvis kan ha något så beskaffadt inflytande, att statsformen derigenon förändras; att andra staters erfarenhet hade I bort lugna för denna farhåga; samt att 1809 års regeringsform innehåller många vigtiga förändringar i den förut bestående statsfö fattningen, hvilka i det på en enda natt författade memorialet ej hunnit motiveras, hvarföre man ock väl ansett mindre behöfligt att kla kilta motiver för en sak, som I TndarR av Pla