Aftonbladet – 11 november 1857, sida 3

obelisken och nya bibliotekshuset och sade dervid för sig sjelf: Herr von Doofhjorthen kar rätt, Upsala är rätt vackert Fru Löfvengren med man återvände ia i staden, och Frans med långsamma, något tunga steg till Eklundshof. IV. Ett hårdt sinnesprof för en ung flioeka. Augusta åkte förträffligt. Vagnen var mycket beqväm, hästarne starka och eldiga. Körsvennen, såsom en väl uppfostrad kusk, hade den grannlagenheten att iaktaga en enstaka tillvaro på kuskbocken, utan att tilltala den resande. Augusta hade derföre tillfälle att ostörd göra sina reflexioner: Hon tänkte på sina föräldrar, på den gamle grefven, på herr Frans, på fru Löfvengren, som så väl visste hvad hennes man både tänkte och gjorde. Och ännu en gång erinrade bon sig herr Frans, af hvilkens uppmärksamhet hon fann sig smickrad och fägnad. Hon påminde sig, huru ofta hon med nöje lyssnat till hvad den vackre och stidade ynglingen yttrat. Kär var hon icke i honom, derom var hon säker, men trodde sig understundom tycka, att han höll mycket af henne. Om hon någon gång skulle komma att vara längre tillsammans med honom, och om han då uttalade hvad hon understundom trodde honom känna, så undrade hon, hur det då skulle gå. Oerfaren som hon var af kärleken, fruktade hon namnet på det symptom deraf, som Kon spårade i sitt hjerta, som kändes liksom stå på språng, och hon rodnade, der hon ensam satt i sitt vagnshörn, blyg inför sig sjelf. En sådan sensitiva är den qvinliga oskulden. Hon sökte frigöra sig från denna tankegång, I det hon tog de omgifvande föremålen i betraktande; men i denna nejd hade naturen just Ingenting tilldragande. . Men färden var ilande. Vagnen, deri endast tvenne personer suto, var ett lekverk för de stora, starka hästarne, och innan Augusta tänkte derpå, gjorde kusken en half vänding på sitt säte, tog i hattskärmen och tillkännagat