Aftonbladet – 11 november 1857, sida 3

RR A— jr tat det och sjelf icke insåg att han sårat Henne? Och om Augusta velat säga något, hade hon icke hunnit det, ty frun, som säkerligen icke märkte huru starkt Augusta rodnade, yttrade genast derpå: I går hade min man bref ifrån söta pappa, som beat honom anskaffa ett åkdon. Den schäs med häst och karl, som står der ett stycke från grinden på mamsells sida, har min man anskaffat åt mamsell för söta pappas pengar. Söta pappa har skickat för mycket pengar och får igen hälften, då min man gör reda för sig med nästa post. Hvad jag: är ledsen att nu hafva gjort Pappa en kostnad förgäfves och herr Löfvengren så mycket onödigt besvär. Ty schäsen kommer Jag icke att använda. Huru så, min söta vän? Har hon åkdon förut, det vi icke kände, så kommer pappa icke att göra sig mycken kostnad, ty när det icke blir någon skjuts af, så lär nog min man ställa så till; att åkaren får åtnöja sig med ersättning för tidspillan. Men huru kan schäsen undvaras? Det är mitt åkdon, som står der längre bort. . Ack der, min dyraste, kommer mamsell att åka så präktigt! Jag känner igen både hästarne och vagnen, och det gör min man säkert också. Jag tackar, jag! Huru har mamsell kommit öfver en så rar kusk ? Det är, sade Augusta, oroad öfver att tiden led, en lång historia, den jag anhåller att få berätta vid min återkomst. Jag tackar nu herrskapet på det hjertligaste för allt besvär jag gjort. Jag står i den största förbindelse. Derefter neg bon och hoppade upp i vagnen, derifrån hon räckte Frans till afsked sin lilla hvita hand. Kusken körde fram till grinden, som öppnades på vaktchefens befallning, och ur vaktstugan utkom en mansperson, som kastade sig upp på kuskbocken och tog plats jemte kusken, för att ledsaga den resande till fjerdingstullen. Då vagnen snabbt rullade af genom staden, såg Augusta slottet, parken derunder, Odenslund,