Aftonbladet – 11 november 1857, sida 2

kärra har jag medtagit, för att frakta fruntimrets saker till tullen. Ni är mycket god och beskedlig. Hyrkusken lyftade litet på hatten och log med en vacker min, som antydde, att han var mycket trakterad af detta loford från en så söt och vacker flickas läppar. Så kalladt sämre och obildadt folk visa ofta nog en finare känslighet än man kunnat ana. Men hvart skall jag resa? frågade Augusta sig sjelf, till hälften leende till hälften gråtfärdig, i det hon vände sig till den unge adelsmannen, den: vi hädanefter, för korthetens skull, på de flesta ställena komma att kalla Frans. Ty; tillade hon, först vid tullen hoppas jag, af det Upsalafruntimmer jag nämde, få veta hvad landtstället heter. Men hur kommer jag till tullen? Ack, jo: Jag skall söka upp de båda fruarne, hvilkas bekantskap jag gjort, och anhålla att de beledsaga mig till mötesplatsen. De tycktes vara enkla och välvilliga menniskor. Ack, gör icke det, bästa mamsell Hagendahl! utbrast herr Frans. Hvarföre icke? frågade Augusta nyfiket, emedan hon befarade, att den unge mannen ville varna henne för opassande sällskap. Jag har väl icke varit här längre än sedan i går,, upplyste henne Frans, men jag känner redan de båda damerna tillräckligt. De äro odrägligt tråkiga. De hafva ej flera än trenne lika otrefliga och, för mig åtminstone, lika osunda talämnen: koleran, karantänen och deras respektive män.n Men jag kan ju icke gå ensam. Det ginge mycket väl för sig här på orten, der damerna äro kända för att vara så strängt anstäindiga, att de icke behöfva något pryderi. Men får ej jag ledsaga mamsell ? Herr von Doofhjorthen Ja, jag vet mig icke någonsin genom bristande aktning hafva kunnat förverka mamsell Hagendahls förtroende. Visst icke. Missförstå mig ej! Nåväl! för åt då, om jag, stackars värnlösa flicka på en