Aftonbladet – 6 november 1857, sida 3

Haga park och kom fram vid stranden af Brunnsviken, men troligen hade jag förvillat mig i mörkret; ty ehuru jag gått: tillräckligt länge för att redan kunna vara vid värdshu-set, syntes det alls icke till. Jag stannade och såg mig omkring, jag kunde alls-icke igenkänna hvar jag var. Månen speglade sig i vattnet, lyste på den gungande säfven vid stranden och de våta stenarne, vinden for :susande genom det dallrande asplöfvet öfver mitt hufräd, det var justen sådan tid och ett sådant ställe som stegrar känslan och inbillhingskraften till det yttersta, men som nästan alltid gör dess bilse och intryck fantastiska; mörka och sOrgga; Förtjust öfver den vackra tafla jag hade framför mig och med sinnet uppfyldt af tanken på de dunkla scener jag nyss sett, kastade jag mig ned i det daggiga gräset vid STON. Likväl hade Jag icke legat här i tio. minuter, förrän ett sakta prassel i buskarne väckte min uppmärksamhet, och cn liten krokig-och mörk menniskofigur framträdde värsamty stannade i skuggan och såg sig omkring. Efter några sekunder gick han fram emot stranden, och när månskenet nu med sin fulla glans belyste honom, igenkände jag ännu en gång den lilla judgubben. : Åter denne gubbe! Drömmer jag eller är jag vaken? Denna figur spökar då ständigt; för mig, tänkte jag förundrad,seende honom glida, tyst och hastigt som en ande, öfver gräset. Och sakta resande mig upp, följde jag efter honom, tills månskenet hindrade mig att osedd gå längre. . Emellertid var jag honom tillräckli hans rörelser. Han stannade nere vid stranden och tyckgt nära för att iakttaga alla ; tes besinna sig, såg sig omkring flera gånger