blifvit afgjord till förmån för den fria täflingen; men Seineprefekten, municipalrådet ,i Paris och polisprefekten äro af en motsatt mening. Man atvaktar kejsarens beslut. Migeons process har väckt mycket uppseende. Man har trott sig deruti se prof på ctt af regeringen utöfvadt, öfverdrifvet inflytande på valen. Jag skall återkomma till denna affär, hvilken förtjenar en undersökning. :Se der hvad som utgör betraktelseämnena för dagen, men man måste tillägga, att öfver allt annat har framstått och. framstår indiskafrågan. Den förtjenar väl ett särskilt bref, eller är åtminstone för allvarsam att tagas i betrak tande, då man är nära att sluta ett bref. Jag ntber mig er tillåtelse att i mitt nästa få behandla densammamed en viss utförlighet. A. IH. Lagutskottet har nu inkommit med svar på återremissen af utskottets betänkande öfver väckta motioner om arfsrätt för oäkta barn. Som läsaren erinrar sig, hade utskottet tillstyrkt, att oäkta barn, utom det, som är afladt i hordom eller i skyldskaps eller svågerskaps led, hvari äktenskap ej får ega rum. må taga arf efter sin moder, derest barnet blifvit af henne offentligen inför rätten eller i vittnens närvaro imför vederbörande prest erkändt och hon ej efterlemnar äkta barn eller bröstarfvingar. Detta betänkande; som -väl endast afser att ge laglig tillämpning åt den enklaste och mest ovedersägliga rättvisa och som väl kan sägas innebära det minsta möjliga erkännande af ett oäkta barns menskliga rätt, blef bifallet af hedervärda bondeståndet, men afslaget al ridderskapet och adeln, hvaremotdetsamma återremitterades af presteoch borgarestånden. Anhmärkningarne hafva åsyftat, dels att oäkts barns rätt till arf måtte utsträckas äfven till fader, dels att samma barns rätt: till-andel i modrens qvarlåtenskap: icke borde betraktas såsom arfsrätt, dels slutligen att barnets offentliga erkännande: af. modren ej borde: utgöra något vilkor för åtnjutande af arfsrätt. Å den första anmärkningen harutskotte: icke fästat afseende, helst ingen motion blifvit-gjord omr en sådan utsträckning af-oäkt: barns arfsrätt. Den andra anmärkningen har ej heller föranledt till: någon förändring: i utskottets: förslag, enär rättigheten att, på grund af skyldskap, tillträda afliden persons egendom, vä rätteligen borde benämnas arfsrätt. Att förändra denna benämning vore numera destc mindre nödigt,: då rikets ständer genom sit: beslat angående testamentsrätten de facto brutit det: uråldriga arfvejordssystemet och inskränkt testamentsfriheten endåst för den händelse att föräldrarne ega barn och bröstarfvingar, i hvilket fall ej heller oäkta barr finge någon rätt till qvarlåtenskapen; men öm ej i annat fall modren: begagnar sin testamentsrätt till: förmån för sitt oäkta bärn, är det ju i följd af arfsrätt Som egendomen tillfaller detsamma. x Deremot har utskottet funnit den tredje anmärkningen välgrundad. Utskottet :char nemligan ansett barnets offentliga erkännande ai moder vara obehöfligt för ådagaläggande at det förhållande hvarpiå arfsrätten grundas cller blodsförvandtskap — helst en sådan offentliggörelse oftå nog ej kan ske, i det fall att modren aflider straxt efter barnets födelse. Enligt 8 kap. 7 ärfdabalken, hvilken icke blifvit förändrad genom 1778 års kongl. bret angående barnamord, står bevisningsrätten i detta fall öppen äfven för ett i hemlighet framfödt oäkta barn; och då sådant enligt nu gällande lag kan ega-rum i modrens lifstid. för att af henne lagligen tilltvinga sig nödtorftig föda och uppfostran, lärer det desto mindre böra vägras barnet att efter hennes död göra sin rätt till andel i hennes egendom gällande. Utskottet har således uteslutit det nyssnämde vilkoret för oäkta barns arfsrätt, men i öfrigt förnvat sitt förslag att derest-moder till oäkta barn ej efterlemnar äkta barn eller bröstarfvingar, det förra må efter henne taga arf, så vida det nemligen icke är afladt i hordom aller i skyldskapseller svågerskapsled, hvari äktenskap ej får ega rum, RA Vi hoppas att hos ej mindre: borgareän presteståndet finna den känsla för rättvisa och billighet, som bjuder bifall till detta förslag. deraf, såvidt vi kunna inse, några stridigheter inom familjen omöjligen kunna uppstå, då nemligen äkta barn och bröstarfvingar alltid utesluta de oäkta — en inskränkning, som icke finnes gjord i andra civiliserade änders lagstiftning, der till och med oäkta barn jemte de äkta bar rätt till arf efter fader. Att sedermera bondeståndet frånträder det i lagutskottets första förslag stadgade vilkoret för arfsrätten, nemligen modrens erkännande, taga vi för afgjordt.