Aftonbladet – 6 november 1857, sida 3

På detta sätt förgick tiden, det började mörkna och jag ämnade gå min väg, då ctt liktåg bestående af endast fyra personer,som buro en svart kista: emellan sig, inkom på kyrkogården. : ag drog mig åt sidan bakom några bukar Jå de passerade förbi; och mina blickar föllo genast på. några lindlöf och blommor, som vid nedersta ändan af. kistan stucko fram mellan locket. Det var den gren jag nyss lagt vid Hildas fötter, jag kunde icke tvifla derpå, det var henne de buro till grafven i den tysta qvällen, ehuru det icke fanns något namn på likkistan. Med ifrig nyfikenhet granskade jag bärarne: de två första voro judar, som jag aldrig sett. men de båda andra voro den gamle Naphtali och Alexander Zimara; jag kunde icke misstaga mig derom, bådas utseende var alltför utmärkt, jag igenkände dem fullkomligt väl. De gingo tvärs öfver kyrkogården bort till andra sidan, der jag nyss sett en uppkastad graf. Jag ville icke blifva sedd för att icke ytterligare väcka misstankar hos dem, och gick derföre sakta derifrån; jag hade dessutom blifvit tillräckligt öfvertygad om sanningen af mina föreställningar i afseende på Hildas försvinnande genom åsynen af dessa båda personer, som här i skymningen bland de mystiska grafsteharne gåfvo en hemlig-fristad åt denna okända namnlösa qvinnassom undkomMit verldens dom. ; . Jag välde mina steg emötstaden igen, men ihågkommande mitt löfte att återkorma till Stallmästaregården, tog jag vägen dit, ehuru de, som der skulle vänta mig, troligen redan gått derifrån — i hopp att der påträffa någon omnibus eller åkare. Emellertid hade jag icke följt vägen. utan gått, som jag tyckte, en genväg snedt öfver