Aftonbladet – 6 november 1857, sida 3

och-tog slutligen fram någonting under rocken; som jag alls ieke kunde urskilja hvad det var, och försigtigt klifvande på de hala stenarne, som-lågo vid-stranden, gick. han ut så långt han: kunde komma och kastade det i vattnet. Förvånad och misstänkande juden. för nästan: hvad-som helst, var jag färdig att springa fram; men seende att hvad det än kunde vara som han på detta sätt tycktes vilja befria sig ifrån, så sjönk det alls icke, utan låg qvar och flöt vid den långgrunda stranden. samt stannade, gungande på vattnet, vid grenarne af en pilbuske som växte der. Juden vände nu om igen och aflägsnade sig med skyndsamma steg inåt skogen tillbaka. Jag dröjde en stund, tills jag var öfvertygadatt -han var tillräckligt långt .derifrån. och gick sedan ned för att se hvad. det kunde vara som gubben gjort sig den mödan att å ända hit med, för att låta det upptagas af en förstkommande. Klifvande på stenarne, liksom han gjort, och med tillhjelp. af. cen lång: käpp, som jag sökt upp på stranden, var det lätt att få det till mig. Jag vet icke hvad jag förestälde mig att det kunde vara, men det var liksom med cen viss tvekan jag lutade mig ned för att beskåda det hemlighetsfulla fyndet, nästan fruktande. att få spela. samma rol, som gubben Xonjander i Blanches bekanta pjes. Min förundran minskades icke då jag fann att det var ingenting annat än en liten fruntimmershatt, ännu rätt elegant, ehuru något våt och tillskrynklad, samt en långhalsduk af lå crepe fastknuten dervid. Hvarföre hade juden lagt hit detta? Dock, Svaret på denna fråga framstälde Sig genast. Det tycktes som ödets gudinna, hvilken skall vara den mest nyckfulta dam, visst icke