en honom mycket väl igenkände herr Alexander Zimara, som gjorde alla möjliga konster på fyra osadlade hästar i manegen på Djurgården. Både konstridaren och den gamle tjufköparen, hvars utseeude i detta ögonblick för mig fullkomligt bevisade hans yrke, hade ett så hotande och beslutsamt utseende, då de troligen båda ansågo sig öfverraskade under komprometterande omständigheter, att jag. med. fullt skäl kunde frukta att åtminstone blimörbultad här nere i mörkret. ; Det var emellertid icke första gången mm pojkaktiga obetänksamhet och lust för äfventyr bragt mig i en oangenäm ställning. Jag öfvervägde hastigt min belägenhet och ropade nu i min ordning med hög röst: vÄr någon här, så var så god och kom hit... Jag har haft den oturen att sedan mera ät en timma vara instägd i ett rum här uppe och oaktadt allt mitt bultande och ropande icke kunnat väcka någons uppmärksamhet... Slutligen finner jag en öppen tapetdörr, tror mig kanna komma ut den vägen och är i stället nära att bryta halsen af mig då jag helt hastigt i mörkret kommer ned genom en lucka här... Om herm nu vill vara så artig och släppa mig ut, eller säga mig hvar jag kan träffa herr Naphtali, som skall bo häri huset, så är jag mycket tacksam, fortfor jag i en halft munter, halfi förargad ton, under det herr Alexander lyste på mig med Jyktan, som han tagit upp ifrån golfvet. . : Troligen något lugnad vid åsyn af min person och afhörandet af förklaringen öfver mitt ofrivilliga uppträdande, hade juden emellertid rest sig upp och helt behändigt kastat en hög lumpor öfver det dyrbara knytet, Det vore väl besynnerligt om herrn skulle ropat och vi icke skulle hafva hört det innan Serrn kunde hinna komma hit i det här skräphälet, sade Alexander med misstänksam och