bifall till det kongl: förslaget yttrade sig äfven An dets Jansson från Wermland. Glad, Olaus Eriksson, Måns Persson, Per Nilsson i Espö, Nils Hansson, Tobias Lind, Rudberg, Johannes Andersson från Elfsborgs län, Erik Ersson, med hvilken flera instämde, Nils Svensson från Jönköpings Fän,David Andersson, Nils Nilsson från Nerike; Wassnuuth; Bergström, Lindby, Lars Gustaf Andersson, Jöns Persson, Holm från Jönköpings län, Lagergren, Smedberg, Olof Larsson från Gefieborgs: län, Nils Andersson från Wermland, Efraim Larsson, Anders Gudmundsson, med hyilken flera förenade-sig, Erik Kristensson, Andres Persson från Östergötland och Erik Mattsson yttrade sig alla för återremissen, de flesta af dem i hufvudsakligen samma syfte som det Ola Månsson antydt.; Ödmann erinrade, att Guds, ord varde ljust väckte icke blott materien att ordna sig till-en verld, utan äfven anden tillsmedvetande och frihet, så att inga jordiska band, inga dogmers och traditioners bojor kunna: hindra hennes gemenskap med skaparen. Kristendomen visade denna frihets nödvändighet och gaf åt personligheten dess fulla berättigande samt ryckte bort den bindel, som presterlig hersklystnad förut knutit för det menskliga förnuftets ögon. Men kristendomens ursprungliga renhet flydde; statsklokheten tog den om hand för sina ändamål, uppstälde statskyrkan på den: religiösa enhetens princip, och uppstälde auktoriteten, traditionen och vanan såsonr bålverk mot en friare forskning. Trots inqvisitionens tortyr och förföljelser, kunde likväl icke sanilingens och frihetens. anda fullt bannlysas ur verlden. En gnista deraf lefde alltid qvar i någon andens tysta, förborgade verkstad. Luther framträd deoch gaf åt den tidens statskyrka ett banesår, hvarifrån hon troligen aldrig blir helad. Han tillkämpade den fria forskningen seger öfver statskyrkans traditioner. Men sanningen är århundradenas och generationernas ständigt växande arf, är outtömlig och fortgår i evig utveckling, och Luther får derföre icke vara någon afgud; sanningen sjelf får icke förvexlas med hennes dödlige förkunnare. Sedan talaren sålunda visat religionsfrihetens berättigande ur andlighetens synpunkt, erinrade han om sitt anförande på riddarhuset, i hvilket han visat, att statskyrkan rätteligen kan betråktas såsom en maskerad papism, samt visade derefter att den sundaste politiken i denna fråga vore icke, såsom grefve Erik Sparre påstått, att bibehålla det nuvarande tvånget i afvaktan att oron och rörelsen skola lägga sig, utan att genom en Jlagbunden frihet nu genast gifva oron tillfälle att reglera sig sjelf, emedan eljest den påträngande strömmen måste blifva öfvermäktig och forsa öfvår: sina konstlade bräddar. Efter att till sist ha erinrat, att religiös frihet ocH politisk frihet alltid räckt hvarandra handen, och påmint om den nyligen erkända religionsfriheten i Turkiet och Persien, slutade talaren med att förorda bifall till det kungliga förslaget. Anders. Persson från Örebro län, som förklarade sig önska bifall till Kongl. Maj:ts förslag, motsatte sig likväl icke återremissen, men ville blott att man icke nu skulle fatta något bestämdt beslut omantagande eller. förkastande af några vissa bestämmelser, utan öfverlemna åt utskottet att uppgöra sitt nya förslag med afseende på de anmärkningar, som i stånden blifvit framstälda. Af denna mening voro äfven Hedström, Erik Hansson från Gefleborgs län och Sven Ersson från Dalarne. Detta försök att åtminstone för tillfället uppskjuta det kungliga förslagets förkastande motsatte sig Ola Månsson. på det lifligaste, och lyckades slutligen få bestämdt, att första propositionen skulle vara på bifall till den del af utskottets framställning, som afstyrker bifall till det kungliga förslaget. Genom votering bestämdes till kontraproposition bifall till det kungliga förslaget, med undantåg af 6:te paragrafen. I hufvudvoteringen voro 69 röster för utskottets afstyrkande och 21 för den kongl. propositionen. Ödmann, Jonas Andersson och Anders Ersson från Elfsborgs län reserverade sig mot beslutet: Derefter återremitterades utskottets eget författningsförslag med de anmärkningar, som under diskussionen deremot blifvit gjorda. Nästan alla talare, som yttrade sig: för återremissen; förklarade sig för sin egen, del icke bysa betänkligheter. : mot det kungliga förslaget, utan tala emot det blott på grund af de farhågor, som bland folket voro rådande. ————R