Aftonbladet – 30 oktober 1857, sida 3

r ord i detta vigtiga ämne. ; Han erinrade dervid till en början, att om man forskade litet närmare efter orsaken till de häftiga ; I meningsstrider, som genomgå hela kyrkohistoriep, ) skulle man finna, att de varit en nödvändig följd af ) menniskoförståndets bemödande att tillvinna sig klarhet och kunskap om de föremål, som utgöra vilko! ren för menniskosjälens hopp och tro. Under denna ständigt fortgående sträfvan bar väl tiden icke förmått något annat än framställa en ännu molnhöljd ; bild af det kristoa idealet, men den har likväl kom mit derhän, att den börjat anse kristendomen för något annat än ett dogmatiskt förståndsverk, och den bar på samma gång börjat komma till insigt derom, huru föga allt det trostvång och alla de för1 följelser, som härflutit från dessa försök att inskrufva -I kristendomen i teologiska systemer, i sjelfva verket I öfverensstämma med kristendomens väsen och anda. ,) Et sådant trostvång och sådana förföljelser finna vi emellertid qvar i hela sin medeltidsrustning inom den kyrka, som ännu dristar kalla sig den enda sa liggörande, och från hvilken vår egen blifvit uti bruten. Luthers reformation, när den framträngde såsom en protest mot den katolska auktoritetstron, innebar i och med detsamma en återställelse af den l andeliga friheten, då den lade bibeln i folkets hand I till ransakning af skrifterna. Detta, fullföljde tala4 ren, har ofta blifvit upprepadt, men kan ej nog högt ,, uttalas, ej nog varmt behjertas i denna stund, då I fråga är, väl icke om en fullständig, men en moditfierad och försigtig tillämpning af denna princip. Här har änder; dessa, .sammankornster så sant och I så vackert yttrats, att norden vätit protestantismens I vagga och stöd; men har mån reda på sina tankar och begrepp i dessa höga ämnen; vet man hvad ) Luthers protestantism innebar, dåman i samma anj detag kan uttäla chårda,besinningslösa, fördömande jord öfver den regering, som i 19:de seklets andra I hälft vill afskaffa landsförvisning och religionsförföljelser, -under-idetden på satoma gång omgärdar statskyrkan med strafflagens bålverk? Huru kan man , beskylla denna regering att vilja undandraga sveniska kyrkan, sitt konungsliga hägn? Eller var det endast för en omsedd och förbättrad upslaga af ka1 tolicismen, för ett reformeradt kyrkodöme som den i store Gustaf Adolfstridde och blödde? Var deticke för en al!män trosfrilet som Sverges söner med honom utkämpåde blodiga ötrider?. Denna sista fråga måste -ovilkorligen; med ja besvaras, lika visst som det .s1drig kan bestridas att protestantismen, om den iske förnekar sig sjelf; i sjelfva sitt väsendes grundbegrepp och historiska betydelse innebär en fullkomlig bekännelseoch tankefrihet i öfverensstämmelse med Guds heliga ord. Den, som-stridde för protestantismen, han stridde således äfven för tanke-och bekännelsefrihet. Hvad skrik och väsen äry det då man tillställer emot, icke ett religionsfrihetsplakat, utan ett toleransedikt, så högt påkalladt icke blott af civilisationens fordringar, af humanitetens anspråk, af våra graunlätders Cefterdömg; utaö äfven, och frömst, af fridens och kärlekens anda i Kristi evangelium? ; Talaren uppdrog: derefter .en jemfförelse mellan det kongl. förslaget och det af utskottet afgifna, hvilket . senare han afgjordt ogillade, enär det, genom att il första punkten bibehålla la:sdsförvisningenzock i den andra göra konventikeln fri utan att ställa den under; presterskapets och.den verldsliga maktens uppsigt, icke för de tusendetals äffäll, som deraf måstel blifva en följd, sätt något annat korrektiv än landsförvishibg, hvilket i sjelfva verket är detsamma som att göra affallen strafflösa, då mar vet att landsförvisningen icke kan verkställas. Orimligheten af att i lagen bibehålla en straffbestämmelse blott och bart såsom ett tomt hot, och på samma gång . börttaga allt skydd mot förförelse till den handling, som skulle med detta-straff beläggas, måste: falla enhvar i ögonen. Mot de vådor konventikelväsendet verkligen kan medföra vore deremot lämpliga försigtighetsmått uti K. M:ts proposition föreslagna, och dess företräde således obestridligt, äfven om icke utskottet genom den sista punkten i betänkandet, angående de gamla böckerna af år 1693; hade satt obskurantismens krona på sitt verk. . Vidare visade talaren, att de brister man anmärkt emot det kongl. förslaget endast träffat detaljerna och vore af beskaffenhet att kunna undanrödjas -genom en. -dissenterlag, fom troligen icke skall. låta länge vänta på sig, hvaremellertid stadgandena om främmande religionsförvandter får tjena tillefterrättölsei frågä-Om dissenters ställning. Det hufvudsäkliga som för närvårande bör ske, emedan det påkallas både af politisk klokhet och politisk hödvändighet samt tillika öfverensstämmer med begreppet af en protestantisk kyrka, det är, fullföljde talaren, att bekännelsefrihet beviljas åt andra kristna trosförvandter. Och detta kan så mycket mindre härstädes medföra några vådor, som, oaktadt trosoch samvetsfrihet med. dess konseqvenser är protestantismens och derföre lutherska kyrkans grundsats, det kongl. förslaget för ingen del har undandragit svenska kyrkan den verldsliga maktens skyddande arm. Det: belägger nemligen med böter och fängelse icke allenast pröselytmakeri samt! förbjuder vid samma stränga ansvar allt offentligt förkonnande eller utspridande genom tal och skrift af lärosatser, sorh äro siridande mot den rena evangeliska läran. Deh fruktan, som bondeståndets medlemmar i detta hänseende hyst, är i sanning ogrundad. Meningen är ingalunda att, såsom man af missförstånd trott, sönderbryta den svenska kyrkan, utan tvärtom att kraftigt. .värna.och omhägna: henne. Hvad mera kan man väl begära, och huru kan man påstå religionsfrihet vara afsedd att genom detta förslag införas i Sverge? -Sjelfva namnet, som här oegentligt nytjas, är icke saken. Sakförhållandet blir intet annat, än att lutherska kyrkan fortfar att utgöra statens erkända, från allt intrång fredade bekännelse, medan hon endast tillåter de medborgare, hvilkas öfvertygelse icke längre tillåter dem att bland antadet af hennes bekännare qvarstå, att utur hennes gemenskap utträda och att här i la det tillsammaos med andra kristna samfund öfva Guds dyrkan, så vidt de icke störa samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkomma. Man åberopar härvid de beslut, som år 1593 fattades på Upsala möte, och man förmenar dessa lägga hinder i vägen för sådana medgifvanden. Men förgäter man då att vi i detta ou skrifva år 1857, och förgäter man hvilken: tid och hvilka händelser, som ligga emellan dessa 2:ne år: 1593 och 1857? Talaren befarade likväl icke,-att den svenska kyrkans förluster skola blifva, särdeles stora, då ingen martyrkrona längre dårar svärmeriet eller underblåer fanatismen. Han hade :således i kyrkans eget rätt förstådda intresse icke kunnat väga i valet mellan nu fratölagda-alternativer; men han ansåg likväl af sakens vigt en återremiss påkallad för att vinna, .tels strängare straffbestämmelser för utländska proselytmakare, för hvilka han ansåg. förvisning ur landet böra qvarstå, dels några föreskrifter i afsecnde på dissenters i deras olika egenskaper af independenter eller konfessionarier, dels slutligen ett års förutgången undervisning och förmaning af vederbörande prestörskap innan utträde beviljas: Tal. trodde attaden lutherska kyrkan: verkligen har så pass myc: ken lifskraft qvar, att-den med nyssnämda försigtighetsmått kan utan fara se vid sin sida andra kristna trossamhällen uppväxa. Och vär han öfvertygad, att om några verkliga faror komma att hota, skall hon med föryngrad kraft resa sig ur den domning, hvari måhändadet långvariga lugnet nedsänkt henne och visa landet en-hylifsgestalt, som icke beror af.konventikelpläkat och missgerningsbalk, utan uppspirar ntur en fri öfvertygelse om satmingen af det ord, som är anda och lif och hvars makt skall bestå evinnerliga. oem Talagrafrannart Om wA a rr GQ ph