Aftonbladet – 29 oktober 1857, sida 2

till attbegagna så lämpna vapens; Det kunde visser igen vara mycket att säga om samma talares på stående, att civilisationen står högre i protestantiska n katolska länder, men jag vill lemna det äsido. Men då han anfört England såsom exempel, såsom; bevis derpå ått protestantismen medför högre, kulturs; och på samma gång ansett de af förste talaren lemnade: sifferuppgifter, om katolikernas tillväxt. i det. landet, såsom tillförlitliga, har han gjort sig skyldig; till en grof motsägelse, ty då borde England ju hafva: gått tillbaka i samma mån katolikernas antal förö-—kats? Jåg vill icke lägga mycken vigt vid 16 4 regeringsformen, ty de är icke på en aldrig tillämpad och således död grundlagsparagraf, utan på ett erkändt behof, som den-ifrågasatta utsträckningen af religionsfriheten bör -grundas. , Det är dock ett stort misstag att påstå, det man 1809 endast ville i regeringsformen intaga föreskrifterna i 1781 års plakat. Emellan 1781-:och 1809. låg en stor verldsbändelse, I den franska revolutionen, och det är visst att de män, iFsom skrefvo regeringsformev,;-gjorde det under inflytelsen af denna stora händelse. En talare af presteståndet (Lindgren) bar klandrat sin motståndare för att begagna bålstora ord utan innehåll. Men hans: eget svassande tal. var icke särdeles innehållsrikt. Hvad som föddes af de stora ord hat sjelf utkastade, icke var detett berg. Denne talare harsagt ossatt den-evangeliskt-lutherska bekännelseå vöre ett follkomligt uttryck af det uppenbarade ordet; ock att om den föreslagna -religionssfriheten medgåfves, det skulle vara en koncession på sanningens bekostnad. Då Constantin öfvergick till kristendomen, var det en stor koncession på den hedniska sanningens bekostnad; då reformationen infördes, var det en:stor koncession. på den katolska sanningens. bekostnad. Kan den värde talaren förutsäga att icke flera sådana koncessioner ännu återstå att göra ? Är den svenskt-lutherska kyrkan den fallkomligaste bländ de protestantiska? Och är han viss på att den protestantiska kyrkan sagt sitt sista ord? En annan talare af preswståndet (Nordlander) har i I går gjort. ett medgifvande, hva. för jag: är honom tack skyldig. Han ytwade att separätis.erne äro hypers protestantiske. Ja, så är det verkligen med alla sek-. ter i vårtländ; de hafva alldeles inga kanska tendeöser. Hvyarföre hyser man då så mycken teuktan för katolicismen? Religionsribetens vänner boxå hålla den biskop, som i går yttrade sig (Annerstedt); räkning för hans uppriktighet. I hans tal fanns konseqvens, någonting som hittills saknatsi hans ståndsbröders yttränden; Äfven: denne talare hade, eburu med försigtighet, vändt sig mot konungen. I ettkonstitutionellt land bör mån vända sig mot ministrarne; det är opassande att i diskussion inblanda konungen; man bör lemna bonoiti i ro, helst sedan: han dragit Åsig ifrån regeringsärendena. Detärnaturligt att konfsequensen tvingat denne talare att yttra sig för landsfflyktens bibehållande. Då man tager i betraktande den ståndpunkt, hvarÅ på talaren står, är derom intet att säga. Men då han påstår att landsflykten icke är ett straff, kan ingen ståndpunkt bjelpa konorn. Det är och blir ett straff, öch ett bland de ållra svåraste: Attsäga det icke vara straff, utan blott ett nödvärn, som staten vidtager till eget försvar, visar att mar icke vet hvad straff är. Mycket vore att säga om ifrågava-randeyttrande. Om ordet protestantism utbyttes mot katolicism och protestanter mot katoliker, samt tvärtom; sku!le den svenska biskopens tal helsas med stort bifall af ofördragsamhetens vänner i Madrid och Neapel. Men jag saknar ännu bland talarne den reservant prosten Ljungdahl; som yttrat att han hade bättre tkäl än utskottet för den kongl. propositionens oanfaglighet, ment att han icke ansett sig behöfva anöra dem. En talare har redan i skarpa ordalag klandrat detta förfarande, och jag skulle icke hafva dervid uppehållit mig om jag icke i gårdagens sammankomst hört det försvaras. Det ör icke nog att knyta näfven och säga der ligga sanningarne; handen måste öppnas, de föregifna sauningarde måste uti verlden:; och såsom sådana erkännas... Pen som. vill kämpa mot tidsenliga reformer, måste taga Väl dig rustning på. Det duger ej att svepa sig i be: qvämlighetens vida mantel. : Granskar man nu de talares förslag, som yttrat sig mot propositionen utan att vilja bibehålla landsflykten, kan man icke uudgå att finna dem särdeles underhaltiga. En talare har föreslagit, att antingen utskottet eller regeringen skulle höra dissenternaHuru skulle det se ut, om man i. detta ämne vände sig till och begärde yttrande af dem, som, genom att öfverträda de derom ännu gällande lagar, förverkat rättigheten.att vara; svenska undersåter? Hvad an: går en annan talares förslag, att för öfvergång endast skulle stadgas -påföljd för den öfvergående, att icke kunna beklädas med vissa medborgerliga förtroendeuppdrag, så tror jag att då, enligt grundlagen, katoliker få välja och; reformerte derjemte väljas till riksdagsmän; dissidenterna icke-skulle taga så illa vid sig, om de uteslötos från andra föga afundsvärda; uppdrag, såsom att vara förmyndare eller nämdemän. Den ansenliga skilnaden emellan hvad regeringens förslag och deras önskan, som vilja upphäfva landsflykten, men ändock talat mot den kungliga .propositionen, är egentligen den, att då regeriagen.ville tillåta dissidenterna att utträda ur kyrkan, vilja.dessa, i kärlekens namn förstås, utstöta dem ur kyrkanDetta är grundtonen hos de flesta talare af presteståndet.. De visa derigenom, att de icke äro särdeles angelägna att återföra de vilsefarande ikyrkans sköte. . De Då man talar så mycket om vådorna från katolicismends sida, i fali religiohsfriket medgifves, torde det Våra skäl att undersöka verkvingarne af den norska dissenterlagen. -Under de 12 år, som förflutit sedan han utfärdades, har den enda katolska församlingen, den i Kristiania, icke ökats, utan under; hela tiden vexlat mellan 100 och 108 personer, och i Finnmarken har endast en person öfvergått till katolicismen. Den rom tviflar på dessa uppgifter får han hänvis: 1. -borgareståndets protokoll, som förvarar e! ftic.elt meddelande. Om någon håg pu iinnas. för öfvergång från protestantismen till ia katolska läran, måste hon alltid minskas, om religionsfrihet vinnes, emedan i och med detsamma den lockelse försvinner, som alltid ligger uti förespeglingen om martyrkronans ; vinnande; De öfvergångar, som hos oss skett till katolicismen, hafva 9fta nog skett på det sätt, att de omvände fått konant betalning derför, och det katolska presterska-: sets bemödanden 1 detta afseende hafva hufvudsakigen åsyftat att inför sina förmän skryta med att 103 oss hafva vunnit proselyter, i trots af de stränga itraffen. Man har hört en talare kalla de religiösa örel-erna för andliga retels:r: detta är i sanning tt förfärligt underkännande af betydelsen af de rer igiösa rörelser, som genombäfva icke allenast vårt, tan äfven de flesta andra länder, på en tid, då de nateriella intressena beherrska hela verlden, och relan tagit konst och poesi i släptåg. Det. är försyens underbara skickelse att dessa andliga rörelser i är tid med sådan styrka uppträda, och presterskapet jorde väl, om det rätt uppfattade :in kallelse, vara let första att glädja sig åt dessa rörelser, hvilka utöra snart sagdt den enda motvigten emot de ma eriella sträfvandana. Man möter. religionsfrihetens ifrare med det inast att frågan ännu icke är mogen. Nn hafva vi dock ör handen just de omständigheter, hvilka pläga anes utgöra ett kriterium derför, att en fråga hunnit ogna till afgörande. Det finnes knappt någon som j tänker på frågan och söker-göra sig hemmastadd 1eddensamma; alla, som önska framgång åt religionsiheten, hafva förenat. sig.om det kongl. förslaget, ch bland kämparne derför finner man personer med 2 mest motsatta politiska åsigter, så att striden sker lott för den stora frågans egen skull, och ej med ågra politiska biafsigter. Å man å ena sidan betänker huren många redan