tes Hang a ET, mNnga isolering från denö riga handelsverlden. Hos hvarje österbottning finan driftighet, men företagsamhetandan måste. gle: svalna, om icke uppmuntran och ändrirsuvtig hållanden ega rum. ss Våra fe te tt se TTERATUR. -cudentminnen. Anteckningar och Tidsbi der från Herimet, Skolan, Universitetet o Församlingen of P:sG. Ahnfelt, 2:dra d len. Helsingborg 4857: Första delen af dessa ;Studentminnen, so utkom i slutet :af förlidet år och då så bi tert klandrades af somliga, medan den bi gärligt lästes af alla, här snart efterföljts den andra. Den liknar i förtjenster och 13 ten fullkomligt sin föregångare. Liflig, p kant, snillrik i skildringar och tankar, intres serar den alltigenom. Satiren saknas ej hel ler hör, snarare är den uddigare än någönsir ju rikare och öppnare fält den har för sig men Ahnfelts satir stöter ej tillbaka; den för lorar ej sin godmodighet, äfven då den son skarpast gisslar den prelatensiska lumpenhe ten eller den aristokratiska dumdrygheten Deremot kan man i denna som i föregåend del med skäl anmärka den brist på sjelfkri SOM någon. gång förmår författaren at berätta saker, som tydligen ej höra ens til memoirens område, samt här och der er viss vulgaritet i stil och smak, som behöfi affila,, Men dessa äro dock småsaker emo de framstående förtjensterna hos vår författafe: hans rikedom på idder, den värma hvarmed han förfäktar dem, samt hans stora förmåga som iakttagare och berättare. mnet för den förevarande delen är synnerligt rikhaltigt och omvexlande. Utom skildringar af den stora mängd af på ett eller annat sätt framstående personligheter, med hvilka författaren kommit i beröring, ger han oss här karakteristiska kulturbilder af de olika sambällsklasserna inom Skåne. Man fis ner här typer af skånska adeln, sådan den för ej längesedan var, med sin andryghet, sin råhet och sitt bondplågeri. Till folkets lif återkommer han ofta, i synnerhet vid skildringarne af de förändringar det genom bränvinssuperiets aftagande undergått. Författaren är som bekant en af dem, som tillika med Wieselgren mest nitiskt verkat för nykterhetssakens befrämjande, och om frukterna af des-. sa bemödanden har han många intressanta och glädjande drag att berätta. Sitt förnämsta intresse hemta dock dessa pMinnen från den tafla af skånska presterskapet han deri uppruliar, Den är sannerligen ej ljus. WVisserligen tillhör den en förfluten tid, Den denna ligger dock ej längre tillbaka, Zn att författaren under sin presttid känt flera af de originaler han skildrar. De aa lefnadsvanor, som utmärka de flesta 2x dessa, torde vara förbytta mot finare; men att upplysningen bland det skånska presterskapet sedan dess ej gått synnerligt framåt, derpå har man i dessa dagar haft ganska tae exempel. Nä tillåta oss alt ur det intressanta arbetet göra några utdrag och göra dervid början med öljande allmänna skildring af tillståndet inom församlingar i Lunds stift under de första åren af författarens embetstid, sedan han tillika med Wieselgren börjat sin verksamhet i mykterhetssakens tjenst. Skådadt i detta ljus, tar det gamla pastorallifvet sig kuriöst ut. Der det var som bäst, d.ä. der inga skandaler skedde, hördes intet buller af. En af biskop Faxes visst icke sämste häradsprostar kunde i ett större sällskap berömma sig deraf, att i hela hans kontrakt ej funnes några väckte. Folket var stilla och to, gick ordentligt i kyrkan, höll sina barn till skolan, söndagskristendomen florerade, och bönedagsgudstjensterna, hvartill regeringen genom lakater särskilt uppmanade, voro i synnerhet talrikt bevistade. Läraren gjorde aldrig messfall, försummade ej att hålla de årliga husförhören, läste vissa månader af året med nattvardsbarnen, kom på kallelse i sjukbesök, döpte, vigde och begrof efter ritualet, förde sina kyrkoböcker med omsorg, tabeller och kyrkoräkningar desslikes, ingaf sina årsberättelser om bibelspridning m. m., tog sin tionde, än i skaftet, än i skäppan, bar upp sin ostmjölk, sin påskmat, sitt olloufläsk, sina offer på altaret, sina föl, kalfvar (stundom ock kalfskinn), lamb och killingar, gåsungar och kycklingar, lin och hampa, humle och helgonskuldskorn med hvad mera presterskapets Privilegier förmå. Följande begge prestbilder höra till de äldre i samlingen: i Jag erinrar mig ett presthus från min barndom, hvars husfader var en ganska bastant materialist vid amn Joh. Gottfrid Franck. Fan kom stundom till ullarp, af den anledningen att hans ena församing, Felestad, börde till Onsjö härads kontrakt, hvars rost min far i så många år var. Denne Franck lade ej ens förstått att rödfärga sin lefnads sviniga,, för att tala med Thorild. Der krälade en nängd barn, jag tror 9 söner och 2 döttrar, likasom grannprestens hus voro 9 döttrar och 2 söner. Det unde således blifva en mer än fulltalig qcadrilj, var gång de båda familjerna sammanträffade. Kyroherden Francks cynism erkönde inga gränsor, hvaren i ord, åthäfvor eller gerningar. Ett drag eler två af hans obegränsade lättja må här inägas. Det var en gång han skulle predika, och då run länge förgäfves sökt i mannens pulpet efter ett ör dagen passande koncept, kom klockaren i detamma till för att få psalmnummer för dagen. Jay an, svor presten till, ej finna någon predikan i ag, och jag vet likväl att här skall finnas en såan. Den skall kantorn söka upp, medan jag söker pp psalmer,. Efter en stunds förlopp ropade kanorn: ohär har jag funnit detsökta och framlemnade bnoaptet: gulbrunt af ålder och trasigt af ett mångrigt bruk. Då började presten sjunga och tralla, it hänga kappa och krage på sig och befallde klocaren ringa samman till gudstjenst. — — I Rothsteins närmaste företrädares hus kom jag fven ofta i min barndom Han hette Carl Svenoius, men kallades af gemene man pastor Oaiusn, ar stor latinare, men svag teolog och alldeles obeväm till predikoembetet. Dermed besvärade han g ock föga, men lät sina söner, hvilka togo sig annet Carlsson (med anledning af någon fläck som 2 deras farbror satt på fädernenamnet), icke blott redika och förrätta altarijensten i Bosarps kyrka, jan ock döpa barn, viga brodfolk, kyrktaga Darnderskor och begrafvs lik, långt innan de blifvit testvigde. Der voro i min tid icke så få äkta par pastoratet som af dessa unge lekmän blifvit kopurade. I den tiden — det var i början af. biskop Ax05 regemente — var man icke så nogräknad. i kapitlet som i våra dagar, ejbeller höll man så rängt på vembetet? som nn Husam halet can oc — — ÖB mn q H—— FFV SE OR OO