Aftonbladet – 21 oktober 1857, sida 2

men vigten af det ärende, som nu är föremål för öfverläggning, kan icke mätas med silfver eller guld: Hvad följder vårt beslut kan komma att hafva, det könna vi icke; det kan endast .den allvetande förutse; men ett är säkert, och det är, att detta vårt beslut skall till alla folk föras med ljungeldens snabbhet och på dess vinge. Sedan länge ärd vi vande att med stolthet nämna -oss-som svenskar och uttala namnet Sverge: Denna stolihet ha vi insupit genom minnet af våra förfsders bragder; men numera är det läogesedan svenska namnet gjorde sig fruktadt och ktadt genom sina vapen på slagfältet: Det har . (ve också börjat blifva förgätet. Mången som dette. hört svenska nar net, skall nu för första aldrig för st nämnas i sammanhang med vårt ingen hrs ev. denna fråga. Dagen efter det blifvande beslät öm . ver i tusendetals tidningar vi fattät dåt; skölå Mim. fter dettas innehåll skall Jäsa berättelsen derom, oc e. -nruvida vi må anmången bestämma sitt omdöme, tIken. Vidare .se5 kunna räknas till de civiliserade . f en älböra vi besinna, att detta är ett förslag vigt, skåad. och vördad konung, kanske det sista war. 3 vi från bonom fått emo.taga.. Dervid böra vi nog. tillse, att vid det yttrande vi-afgifva, vi icke låta leda oss af några hemliga motiver och afsigter, utan ndast af en inre. och lifligöfvertygelse. Innan jag går att yttra mig isjelfva bufvudsaken, torde det vara nödvändigt att först klart bestämma hvarom fråga är; Frågan: hvad är religion, måste således först besvaras, och jag tror att af svaret derpå skall visa sig icke blott möjligheten, utan äfven nöd vändighetenvaf olika religioner. Endast under de råaste tider, eller då en vissreligion är utifrån förföljd, finnes enhet. I alla andra fall skiftar den i öändliga former. Bekräftelsen derpå hafva vi i årtusen dens historia: Enligt min. uppsattning skulle religion betyda läran om förhållandet mellan. skaparen och det skzpade, eHer, i inskränktare mening, om förhållandet mellan Gud och menniskan. Kan detig i sin fulhet fattas? Det är väl sagdt, att menniskan är skapad efter Guds beläte, men menniskan är icke oågon trogen afbild af Gud. PDock-måste någon likhet för-finnas, och denna likhet beståri förnuftet och friheten. Men Guds förnuft och frihet äro oändliga, då deremot menniskans äro begränsade och betingade. Vidare är det sagdt, att: menniskan är skapad att lära känna Gud: Detta är väl em sanning; men stor skilnad förefinnes mellan begreppen känna, få kunskap om, sanit fatta: Det späda barnet känner sina föräldrar, men kan icke fatta deras planer eller motiveröa för deras handlingar: För att kunna fatta religionån i sin fulthet fordrades således, att man skulle kunna begripa de båda verkande momera , möjp.st? Om vi närmare beterna; men är :ådant möjvs att vi aldrig follstäntrakta såken, skola vi fiöna, digt kunna begripå något, äfvea aw: enklaste af Guds skapade verk. Tagom t. ex; det enkläm. Som finnes, ett rent kemiskt ämne, och vi kunna derom å åt. skillig kunskap, men det yttersta, eHer hvad maw.!e är, det lära vi aldrig känna. Kuona vi således ee) fatta det enklaste, huru är då möjligt för oss att fatta eller begripa den fullkomligaste organism vi känna, menniskav., Kunna vi icke ens fatta menniskan, så kuona vi änot mindre fatta Gud. Och sådant vore likvisst nödvändigt för att tydligt begripa religionen. Man hörer ständigt sägas, att sanningen är endast ea. Ja! den absoluta sanningen, men den kan icke ingå i menniskans medvetande. Om man föreställer sig sanningen under bilden af det afslöjade ljuset, så skulle icke detta kunna äf menniskoförnuftiet mottagas utan endast brytningen Af dess strålar. Till följd deraf kommer den att slit efter vår olika ställning olika framställa sig. Denne mottager den gula, en annan den röda, den violetta färgbrytaingen o. 8. v. och kallar derefter sanningen gul, röd 0. s. v, men sanningen är ingendera, utan allt detta tillsammans. Har då den gula rätt att förkättra den röda, eller tvärtom ? De oändligt omvexlande meningarna i religionen röra egentligen teorien eller dogmerna. Angåeoade det praktiska äro icke meningarne så delade. Hos folk af ungefärligen samma civilisationsutveckling är begreppet om sedlighet hufvudsakligen lika. Hvad de hedniske moralfilosoferna skrifvit kan ännu af oss med uppbyggelse läsas. Men Kristus framträdde såsom sedlighetens ideal. Han upplyfte sedligheten till en höjd, som filosoferna aldrig kunnat uppnå: Älsker edra ovänner, och välsigner dem eder förbanna, detta var något som hedningarne aldrig knnnat kännaHvad jag nu yttrat om religionen, säger man, eger endast sin tillämpning på det naturliga, men gäller icke nu för oss, sedan vi fått det uppenbarade ordet. Då vi ega en bok, som innefattar den fu.la sanningen, så böra vi äfven knnna läsa och tyda densamma. Men då ordet är af Gudi, måste det hafva likhet med sitt ursprung, och då en sådan likhet hos allt skapadt förefinnes deri, att det är oändligt, outtömligt, så måste sådant ock vara förhållandet med det uppenbarade ordet. Det måste i sig innebära ämne till en oändlig forskning, en oändlig utveckling. Är förhållandet sådant, huru kan då någon påstå sig vara i besittning af den rätta, den fulla sazningen? Och att det är så, visar historien. Redan bland den första kristoa församlingen uppstodö tvister: Petrus mot Paulus. Då således verklig enhet i uppfattningen af den kristna religionen aldrig, annat än undantagsvis, förefunnits, huru kan -å någon ega rättighet att förfölja den andre för hans religiösa tro. Herran säger: söken först Guds rike, sedan faller eder allt annat (verdsligt) till.o Lefven fredligt och kärleksfullt med hvarandra, och äfven denna verldens goda skall tillhöra eder. Sanningen häraf framvisar historien omisskänbart. I samma mån toleransen sjort sig gällande i ett land, i samma mån har ock less makt och anseende tillvuxit. Deremot hafva le länder, der intoleransen och religionsförföljelserne ått börja, förfallit i vanmakt allt efter graden af ntoleransen. Så Frankrike under Ludvig XIV:s senare tid, och så äfven allestädes. Skåden t. ex. Spanien och England. Sen, när Filip utrustade den vöfvervinneliga armadan för att krossa det då jemörelsevis svaga England, och efter all mensklig utäkninz hade han bort lyckas i sitt företag om icke studs finger mellankommit och låtit uppväcka en storm, som skingrade och förstörde den. stolta, furtens ståtliga skepp. Jemfören nu Spaniens och Enganis makt, och man skall finna fö-bållandet dem emellan: alldeles motsa.t. Också har efter den tiden eligionsförtrycket i Spanien utvecklat sig. Sedan Filip III fördref sina mest bildade, sing mest uppysta undersåter, derföre att de icke bekände sig ill statskyrkan, har Herrans förbannelse hvilat öfver andet. Alla Amerikas guldgrufvor ha icke mäktat söra Spanien rikt. Spanien har, alltsedan dess, och nda till närvarande tid, varit ett hemvist för mörer och okunnighet samt en härd för uppror och reolutioner. Huru helt olika har icke Englands öde arit! Sedan efter 1688 års revolution religionsfriheen småningom der fått utveckla: sig, har detta förut å svaga och obetydliga rike nått en höjd, som i hitorien är nästan utan exempel. Och sedan dess har cke någon revolution kunnat uppstå der, ehuru Buopa i öfrigt flere gånger pröfvat våldsamma. skakingar. Då jag nu öfvergår till sjelfva den förevarande rågan, så är det första, som möter mig här, tydninen af 16 3 regeringsformen. Jag vill icke ingå i ågon vidlyftigare utveckling deraf, enär jag vet, att enna fråga skall vida fullständigare och klarare, än f mig ske kunde, utredas af en annan talare. Jag ill endast fästa uppmärksamheten derå, att ordet kydd aldrig kan erhålla den vidsträckta tydning, tt den, som lemnar skyddet skall hjelpa den bekyddade att förtrycka andra. Så tydes den likväl dt motsidan. Det skydd, som vår statskyrka fordrar, r rättighet att förtrycka andra och hindra kyrkans aeclemmar att yttra andra tankar och annan tro, n hvad kyrkan befaller. — För att bedöma den peciella fråga, som nu är föremål för ö:verläggninar, är det nödvändigt att först tillse hvad Kongl.