Aftonbladet – 21 oktober 1857, sida 2

OUR UDTPPI SE fe dT rer, Jö sm St än kia Kn I Ka Lr åen nu förevarande frågan gälter alldeles icke den gsatget. På bottnen af denna sak ligger just tvisten om antingen den kyrkliga enheten fortfarande skall finnas i vårt land, eller om man skall på en gång slita bandet mellan stat och kyrka. Det kovgl. förslaget har blifvit särdeles väl emottaget af många, för hvilka blotta ordet frihet har en sådan tjusningskraft, att de helt och hållet förbise, huruvida det nya stadgatidet möjligen kan medföra förderf för landet Det bar i sanning bedröfvat mången from och tro gen undersåte att.se, det regeringen sjelf framträd J2c08 gång med ett så riksvådligt förslag som de 2: de Den svenska allmogen är dock från ur BUYAFÄRN. ca att se sin religion skyddad och för minäts fid yn. -nng. Alla våra stora Karlar och syafad af. siä Bom —otstadfästat vår rena kyrkolöra Gustafver bafva städ, Det har deremot va Sverges dyrbaräste helgedom. na den sorgliga sy rit vår tid förbehållet aft Bevma ; öfver bord all oen, att en svensk regering kästår Detta örat hvad vårt svenska folk förut stridt för: — år hi kasta handsken åt en förfiaten tid; åt helg. ve. storia; men denna gång är stridefi iske Blodig; vår läras fordna tappra försvarare ligga isinä Fr var: Det är eget nog att se, huru vår regering berett sig så väl 1848 söm nu; Begge gångerna hafva högljudda skrik hörts utifrån på feformet af älla slag, och begge gångerna har regeringen sökt betvinga stormen genom idel eftergifter. Det är äfven märkligt att se, huru detta förslag till religionsfrihet framlägges uti civilisationens och hyfsningens namn, ord, som väl ej borde missbrukas; men som dock både i. tid och otid framdragas, så snart det är: fråga om 20 förändring, som skall ske. Här begagnas dessa oamn utaf rikets högste smbetsman, som vi alla skulle silja älska och vörda; men en änöan gång se vi dem också användas af demagogen, då han skall förs ara sina djerfva, blodiga planer. Det såg man bäst under franska revolutionens terroristiska tider. Den frihet, som man här vill genomäårifva, ligger uti att obetingadt få öftergå från Guds rena ord till en lära, som råder måhända just tti de länder; der Civilisationen ligger under för det förtryck, i hvilket de andliga myndigHeterng hålla fölket: En annah egenhet, som torde förtjens anmärkas; är den, att samme föredragande har på samma dag tndertecknat ett lagförslag, som skulle medföra fuil religionsfrihet, och n förordning, som. förbjuder medlemmar af annan wrosbekännelse än den reng evengeliska att såsom förmyndare handhafva sina närmas e anhöriges medel. Det är svårt att förstå konseqvensen härnti: — Det är särdeles svårt att inse nödvä. digheten af en dylik författniogs utfärdande just nu, såframt det ej sker för att gynna en tom frihetsid. Ordet 8eparatist är ännu på mångå orter hos oss alldeles okändt och den fromma, redliga alimögen erkänner ingen annan lära än den vår kyrka bekänner. Huro skall msn väl der mottaga kungörandet af denna författning. Hvad skall den väl säga, sedan den vid orden Vi Oscar med Guds Nådes — — vördnadsullt rest sig att lyssna till konungens bud och får höra påbjudas, att om någon, som till svenska kyr-. kan börer vill derifrån utträda; behöfver han endast derom göra anmälan hos pastor i församlingen; — skall icke vår fromma allmoge dervid med bestörtning utropa: Herre Gud, har vår konung öfvergifvit oss och vår kyrka! — Mycket har blifvit sagdt derom, att reiigionafriheten nödvändigt skulle bötingas af ordalydelsen i 16 R. F.; men om man ser närmere till, finver man lätt, att denna ordalydelse är troget hämiad ur 1781 års författning. Den frihet, som i denna författning lemnades åt främmande trosförvand:er, ville man också hafva införd i 1809 års författning. Tal. redogjorde härvid utförligt för den syftning, uti hvilken, efter hans uppfattning, 1809 års både kouastitutionsutskott och ständer tänkte sig innehållet af denna t. Nu vill man deremot läsa mycket annat mellan raderna än det som verkligen finnes der; och dermed kommer man till det påståendet, att med den der omtalade fria religionsutöfningeu menas fri bekännelse, och det är något, som 1809 års ständer säkert aldrig kunde ana. Någon bekänonelsefrihet fans ej omtalad i 1781 års förordning. Man har äfven sagt, att denna mycket omtalade 16 skulle stå i uppenbar strid med en mängd lagstadganden i missgerningsm. fl. balkar, och att detta måste förändras för att ställa lagen i öfverensstämmelse med: grundlagen. De: är dock besynnerligt, att bland de rikets ständer, som då voro samlade i ett af de vigtigaste ärenden man kan föreställa sig, icke skulle finnas någon, som fästat uppmärksamheten på ett så märkligt förhållande som dessa påstådda motsatser, om det verkligen varit deras mening att, såsom man nu försäkrar, 16 R.F. innebär religionsfrihet; ännu besynnerligare vore det, om de icke allenast skulle hafva förbisett detta, utan dertill uti tryckfribetsförordningen infört en ny skärpniog, också en motsats mot religionsfrihetens begrepp, nemligen straffet för utgifvande af skrifter, som strida mot den rena evangeliska läran. Många af pre steståndets ledamöter hafva äfven blifvit prisade för sina yttranden till förmån för religionsfriheten; men de hafva dervid förbisett, att ingen der dock talat till förmån för friheten att få affalla från kyrkan. — Med mycken skadeglädje har man talat om, att i vårt land nu finnas kanske 2000 personer, som öfvergått. till baptismen, och man frågar, om det kanske nu är meningen att landsförvisa alla dessa. Talaren ville härvid påminna, att man halshugger icke dem som dömas till döden, hvilket dock icke hindrar att dödsstraffet anses böra i lagen qvarstå. Frågan må lösas huru som helst, så kan hon dock icke tjena till något försvar för religionsfriheten. Talaren vidrörde förhållandet med. katolikerna i Holland, der de till antalet växt lika hastigt som i England, sedan religionsfriheten der infördes. Äfven hos oss känna vi, att ambassader hitkommit från en stor makt och uppmanat regeringen att taga det steg, som nu blifvit taget. Det påstås, att katolikerna följa våra åtgöranden med den största uppmärksamhet, och man har till och med hört ett rykte om, att åtskilliga inflytelserika katolska prester under förlidne sommar närmat sig det svenska hofvet, under det att det, till följd af H. M:t konungens beklagliga sjukdom, uppehöll sig på vår vestra kust. Få nu religionsfrihetsifrarne sin vilja fram, så kunna vi för framtiden förutse en inre katolsk mission, som nog skulle veta begagna sig af en sådan lag som den här föreslagna. Ännu må vi hoppas; att deras försök måtte stranda, och representationen veta sin plikt att afvisa dem. Måtte vår bön alltid vara: Gud bevare vårt land, vår lära och vår tro! Prosten Emanuelsson började med att protestera mot den åsigt, som ogillar religionsfriheten på grund af indifferentism. Han tillhörde dock icke dem, som anse det fördelaktigt att olika läror uti ett land predikas. Man säger visserligen, att deraf skall befordras lif och äflan inom församlingen: Ja visserligen uppstår deraf lif, men detta lif är grälets, och folket föranledes deraf draga den slutsats, att det ej är mycket bevändt med religionen, hvaraf åter frukten blir att folket förfaller till ateism, Man hade sett hvilka söndringar som på detta sätt uppstått i Tyskland. Det svenska presterskapets krafter vore alltför ringa för att kunna motverka de vådliga inflyter serna, om olika läror finge här ostördt predikas, utan skulle äfven här alltsammans falla sönder. Främmande lärors utbredande borde derföre så vidt möjligt förebyggas. Beklagligen funnes dock redan nu sekter uti landet, och frågan vore derföre huru man skall kunpa hindra dem att gripa omkring sig. Utskottet hade försökt utfinna ett medel dertill, men tal. trodde att utskottet icke lyckats deri. Han lemnade derhän, om landsförvisningsstraffet är förenligt med den internationella folkrätten eller ej; det vissa rar dock, att det ej kan tillämpas, och det vore, enigt talarens åsigt, icke heller väl om sådant läte sig öra; ty den lutherska kyrkan skulle derigenom stöta från sig mången, som, bättre upplyst om dess läras anningar, återvänder i dess sköte och blir att räkva Hand dess bästa söner. Landsförvisningsstraffets an