Aftonbladet – 20 oktober 1857, sida 3

fribet, så betecknade det ett mycket omfattande och mycket omtvistadt begrepp Det hade blifvit oliks öpprattadt i olik tider och länder, och rfådfrågåde mån histöriön, skulle man fidtä,; ätt oinskränkt rel gioöstriket icke någohsin fönnits eller kan fihnas. Och hvärföre? Jo; emedan det skulle förntsätta en fullkomlig likgiltighet, något som intet sämhalls kan Itillåta.Frågan måste således blifva: Under hvilka vilkor och med hvilka inskränkningar kan religionsfrihet Bos oss nu medgifvas? Den kongl. propositio nen söker härpå afgifva ett praktiskt svar. Om detta svar, vore .tillfredsställande, vore fullt betryggande, derom, vore nu frågan. Vid den undersökning, i hvilken talaren i afseends hårå ville ingå, u bad han sig att till en början få yttra några ord om religioasfrihetens begrepp; hvilket han trodde icke stå för alla rätt klart. tminstone vore den definition derpå,.som utskottet lemnat, högst inskränkt och förvillande: Då utskottet betecknar religionsfribeten såsom menniskans frihet att i sin tro och i sitt förhållande till Gud följX Hvad samvetet och den legna öfvertygelsen bjuder, så måste en hvar bedja Gud bevara sig för en dylik religionsfrihet. Det funnes ingen last, intet brott, som ej kunde försvaras med åberopande af det egna samvetets vittnesbörd. Enligt tålareds tanke åter, upplöste sig begreppet religionsfrihet i tree gradationer, den första: trosoch tankefrihet; den andra: bekännelsefrihet, och den tredje: lärofrihet. vad först vidkom samversfriheten, förstoi talaren med deösämma men niskans rätt och frihet att bilda sig en egen öfvertygelse, vore den än afvikande från den, som byllas utaf anhängarne af den troslära, till hvilke hon bekänner sig. Det vore, menade talaren, om denna rätt och frihet, söm Lutber yttrat hvad en reservant otur hans Skrifter åberopat såsom stöd för sin uppfattning af samvetsfriheten: Det vore protestantismöns skönaste sida, att hon häfdade trosoch tankefriheten. Protestantismen vill ej, såsom kåätolicismen, med tortyr utpressa tviflet ut menhiskans bröst, eller, såsom de franska revolutionsmännen, guillotiaera folk endast på den grund: il est soupgonne Mere suspect. Protestantismen såge gerna att i hjertat bor ett tvifvel, som sträfvar till och som söker sanninged, och den hoppas att detts tvifvel skall föra till en sann kuoskap. Protestantismen hade således icxe utstäkat någon gräns för trosoch tankefriheten; -denna vore obegränsad, oförkränkbar. Annorlunda är förHällanhdet med bekännelsefriketen, d. v. s. friheten att bekänna sin tro med ord eller gerning. Här måste genast möta en begränsnivg. Att börja med fåt debna frihet ej öfverskrida larlighetens och sedlighetens gråns. Derutom är likväl grätisen svårare att bestämma. Den nyare tiden har ansett nog, att några de vigtigaste religiösa sanningar inom derna gräns innehållas och förvaras. Propositionen har velat. såsom gräns uppställa den kristna religionen. Härom ville nu talaren icke närmare inlåta sig, men yttrade sig deremot i afseende å lärofriheten böra förklara, det Han ansåg en bestämd gräns böra finnas. Tal. sökte här genom citationer af yttranden, fälda utaf Luther, visa, att äfven den store reformatorn sjelf ansett en sådan begränsning nödig och hyllat den åsigten, att den, som ej ville foga: sig efter den på en ort herrskande kyrkan, bordåö packa sig bort, eller med andra ord, att Litber sjelf sålunda förordat landsförvisningsstraffet och tvångsmedels användande för dess verkställighet. Talaren fann också landsförvisnviogen vara det mildååte straff, som någodstädes fonnits för affall; till stöd för hvilket påstående Han erinrade om hurn katolikerna behandlat kättare äfvensom några från reformeria länder bekanta drag af grym religionsförföljelse. Detta straff, som äfven inkommit i vår lag, vore nu föreslaget att ANG vas. Talaren trodde också att det ej ilängden kunde bibebållas, icke derföre att han ansig det orättvist, utan emedan det var stridande mot den internationella folkrätten och numera blifvit i andra länder afskaffadt.,. Men dess afskaffande måste gå i jembredd med införandet af nägra andra stadganden, genom hvilka friden kan betryggas i stat och kyrka. De försök det kongl. förslaget gjort att åstadkorima några sådaba stadganden fann talaren vara alltför omogna och förhastade, och sökte han visa att förslaget ej varit genom vederbörandes hörande tillräckligt förberedt. Den form hvari det framkommit ville han väl ej beteckax såsom reut af grundlagsvidrig, mer han fann den dock bardt när vara det. En långvarigare och mognare pröfning vore således nödig f:r att få utredda Hithötande förhåll deh, som det vord nödigt att känna, då man ville lagstifta. Derpå öfvergick talaren till en granskning af lagförslaget och ett framställande af de anmärkningar, som hittills hindrat honom att detsamma hifalla. I afseende å landsförvisningsstraffets afskaffande instämde han i Thomanders åsigt, att regeringen åtminstone skulle ha rätt att bortvisa främlingar, som söktö utsprida villfarande lärosatser och värfva proselyter. Anmärkte i afseende å 2; att der intet funnes stadgadt om dissenters, som vilja öfvergå till en troslära, hvars änhängare icke bilda något religionssamfund, t. ex. independenterna, huru förhållas bör med. personer som uteslutas ur det samfund, till hvilket de slutit sig o. s. v. Uttrycket om samfund; .som i riket finnes eller framdeles med konungens tillstånd bildas, vore alltför obestämdt. Räknades t. ex. mormonerna bland dem, som finnas? Att samfund kuana ensamt med konungens tillstånd bildas, ansåg han stridande mot 87 R. F., som stadgar, att kyrkolag skall af konung och ständer gemensamt stiftas. Ständerna borde ej afstå från den der i denna . paragraf förbehållna rätt i detta hånseende, särdeles som det kunde vara nyttigt för regeringen att kunna stödja sig på den andra statsmakten vid de konflikter dem talareh förespådde skulle uppstå med den romerska kurian i åtskilliga frågor, såsom om äktenskapet, barnauppfostran o 8. v. Vidare sökte talaren ådagalägga hvilka förvecklingar, som skulle kunna uppstå uti de mångfaldiga förhållanden, i hvilka hos oss staten och kyrkan äro sam manblandade, ty staten har hos oss af ålder begagoat kyrkan för många af sinä ändamål.. Dissenters kunna t. ex. komma att finnas, som 8j egdö något presterskap eller tillhörde något ordnadt. samfund. Huru skall med dem förfaras i afseende på äktenskapsförhållandena och: dylikt? Om detta och mycket annat ansåg talaren nya stadganden behöfliga inhän det bestående gamla kän rubbas, och han förklarade sig derföre komma att i sitt stånd föreslå lagförslagets återremitterande. till lagutskottet med föreläggande, att åt denna -fråga, såsom den vigti: gaste, egna all der tid, söm ännu återstår af denna riksdag; att inkomma med förslag dm landsförvisnifigsstraffets afskaffände, men införande i stället at motsvarande stadganden; att inhämta upplysningar öm denna författning är sådan att den kan tillämpas; att kommunicera sig red hufvudmånnen:för sekterna: eller ingå till regeringen med en framställniog om deras Höranded; att slutligen, om Bj ållt detta medbinnes, inkomma: till ständerna ned ett förslag till underdånig skrifvelse till regeringen med begäran, att hon ville låta fullständigt uttdersöka och atredå frågan samt, dårefter föf riketS näst samnianträdande siänder ett nytt lagförslag framlägga. (Förts.) ad Nl AT RA fr NE Ingen fer lä na Lp RE BN FR RA EE EEE —L LÖRDAGENS F ÖRMIDDAGSPLENUM. Borgareståndet, Diskussionen t läroverksfrågan. (Slut fr. gårdågsbl; He Stolpe. Klagopunkterna mot tekst. Bare hänföras till tre rubriker, språkordningen, mångläsem ningen: och Bbildningslinieroa: Dessutom hade en gammäl önskän tillkonimit att få bryta stafven öfver de; klassiska språken, hvilka, som det heter, kunde ipäka åt fig. Öfvår den första ville han ej yttra tm. Aomolan: Här ar fillteandåa aln nt ÅR AR KR