Aftonbladet – 20 oktober 1857, sida 2

fentliga myndigheter ega tillträdå fill detta slags sammankomster likasom till alla andra af mera offentlig art, hvarförutan den nödiga kontrollen, att dervid ingenting mot lag eller sedlighet stridande eller den allmänna ofdningen störande förehafves, blefve omöjlig. Långt ifrån att sådant skulle kunna anses stridande mot de allmänna grundsatser, hvaruppå. vår sambhällsförfattning är bygd, står det deretmot i den närmaste öfverensstämmelse med desiå grundsatser. Lika litet kunna vi finna något sårande i konventikelj lakätets uppfatning af det vädliga i slika sammankomstör, enär Man icke Kan förneka möjligheten af. uppkommande våda. vid. större sammantråden:: Hvad -det enskilta lifvets fridlysta krets angår, är derom här ej fråga, då det föreslagna stadgandet. ej rörer anvan religionsöfning än, sådan; som ej kan hänföras till den enskilta .husandakten och således ligger utom det enöskilta lifvet. : Då utskottet vidare yttrar: presterskapets rätt att bevista enskilta religionsöfningar torde Bär ej heller, böra nämnags (2), emedan sen sådån rätt ligger i -prestembetets natur och följet af presteng i lag föreskrifna pligt att be söka åKörsre för att lära och förmanan, men att den föreslagna. bestämmelsen skulle i prestens uppträdände inlägga ett inqvisitorisktmroment, utgör dettå en argumentation, som vid närmare skärskådande svårligen kan godkännas, Vi kunna först och: främst icke inse; att en rätt, i fall der verklisen förefiunes, skulle vära omrämnbar. : Vidare lärer en sådan rätt icke gerna kunna anses på förhand ligga i prestembetets hatur; då frågan. är om hittills otillåtnä sammankomster, hvilkas medgifvande först .nuw föreslås. Om med prestens i lag föreskrifria pligt att besöka åhörare menas 1:S i Kongl. Maj:ts stadga och påbud af den 20 Mars. 1735, så har ,den. i nämde författning leminade föreskrift oo flitigt anstälda hbsbesök, omöjligen kuthat afse något uppträdande på de sammankomster, hyilka i det alo år förut utfärdade Konventikelplakatet blifvit strängeligen förbjudna. Uti det föreslagna förbudet att vägra socknens presterskap tillträde kunna Cd ej hallar HÄRA iller TR nqvi sitoriskt moment inlagdt, uätan Helt enköll be nödigt vilkor för utöftlilgen af det presterskapet tillkonimände väktarekäll: Att 1yGKet reglementerande i frågor af föreväranide art snarare skädar än gagnar,, är en-Sanning, uvilken vi ingaludda ämnad bestrida; Hen Aägot reglementerande, helst ifråga om lossände af ett ärkelgammalt band; torde dock -befindas lävipligt! Norges exempöl i denha del torde ej ega full tillämplighet på vära förhållanden, då särskilta omständigheter i brödrarikets äldre lagstiftning möjligen kunnat göra dylika bestämmelser obehöfliga.. . —. sms I likbet med en värd reservant, hr Hasselrot, kunna. vi-således ej finna: dessa bestämmelser annat än nödiga och nyttiga. Genom ett antägande af ttskortets förslag i denna punkt, med förkastasde af 6 S i det kungliga, uteslötes dessutom det vigtiga proklamerandet ar sjelfva fribeten i detta bänseende. Utskottet påstår visserligen, ätt deina frihet genom Konventikelplakatets upphäfvande skulle utan vidare, medgifvande, följa af. sig sjelf; men detta kan ej anses för så alldeles gifvet, Väl finner man uti ingressen till det kungliga förslaget ett upphäfvandsa icke blott af 1726 års konvehtikelplakat, utan ock af Hvad för öfrigt i sistnämde ämne (sgärskilta religionssammankomster) städsadt, varit; men då i utsköttets förslag ej t:-ex.. den af en. annan..reservant, Johan Joknsson från Nerike, omförmälda föreskriften uti 22 kap. 4 S-af kyrkolagen uttryckligen. blifvit upphäfd, kunde möjligen nitiska myndigheter häraf taga sig anledning att tillämpa ett lagstadgande, som icke -formligen blifvit upphäfdt:. Det vissa, är att det kungliga förslaget eger en obestridlig fördel framför utskottets deruti,att det förra uttryckligen fastställer andaktsfrihetens princip, samt att — hvad som måhända är det aliravigtigaste — man genom ett odeladt bifall till konungens proposition i denna punkt på en gång, utan ytterligare formåliteter, gifver laglig Helgd åt en af mennisk ns verkligen oförytterliga rättigheter: