Aftonbladet – 15 oktober 1857, sida 2

dermera förflutit, som skulle detta folk ej velat vinna samma frihet med uppoffring af det skydd det städse i lagarne egt för sin religiösa lära, för den rel:gion, för hvilken det kämpat och blödt och för den tro de: från fädre ärft. Dessa företeelser låta svårligen på annat sätt sig förklara. Det är mnermligen bekant, hurusom rikeis domaremskt, ntan hinder af regeringsformens 16 , tillämpat den för affall från vår rena evangeliska lära och utspridande af villfarande lärosat: i 3 och 4 6 af 1 kap. missgerningsbalken stadgade påföljd; och de enstaka röster, som inom representationen blifvit höjde, för att få dessa senare lagrum, upphäfne, såsom stridande mot gällande grundlag, hafva jemväl varit fruktlösa. I öfverensstämmelse härmed bar en författare i Svenska Tidningen uppträdt och påstår, att det ifrågavarande lagbudet endast innebär ett förbud för den administrativa makten att godtyckligt anställa eller tolerera re ligionsförföljelser och att regeringsmakten endast ojskall skydda hvar och en vid utöf ningen af den religion han redan bekänner. Denne författare medgifver satt en ny lagstiftning i ämnet behöfves, men genom sitt hånfulla tal om stora principer, och heliga rättigheter och sin förklaring, att hvad samvetet i 16 regeringsformen angår, så är det ett ord, och hvad värre är ett tömt ord, ditkommet för prydnad och kläng,, röjer har tillräckligt hvars: andas barn vhan är och på bvilken sida han står i fråga om -religionstoleransen. Haneanser, att hvar och en, som vill i 16 regeringsformen se samvetsfrihetene grundsats -frastställd, gör sig skyldig till vågade tolkningsförsök, och yttrar: Ser man nu på denna lagtext utan föresats att deri söka något, som mån cnkom vill finna, och sammanhåller man densamma med det föregående och efterföljande, så finger man paragrafen vara ämnad till en krakieristik af öfvergången från den förut rådande, nästan fullständiga suveräniteten till den lagbundna könungastyrelse, som ständerna just höllo på att stadga. De godtyckligheter, som fordne suveräne konungar i Sverge brukat tillåta sig, uppräknas, med tillkännvagifvande, att dylika ej få egå rum under den nya regimen. Att detta är meningen med hela paragrafen, synes ,åtagligen af dess. slutord: Konungen låte en hvar blifva dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder. Förgäfves söker man i hela paragrafen något positift nytt lagsiadgande, endast ett inskärpande af gamla, men unI der enväldige monarker ofta öfverträdda rättsprinciper, utan hvilka frihet och lagbundenhet äro oförenliga med monarkisk statsförfattning. Så är åtminstone förhållandet, och erkännes af alla att; vara, i fråga om allt det öfriga i paragrafen, t. ex. att personlig frihet och egendom skola respekteras, att husoch hemfrid ej får störas, satt ingen får förvisas och förflyttas ifrån ort till annan m. m.; och är det då troligt, att bland allt detta skulle hafva influtit ett enda stadgande, som utgör en ny, positiv läg, ett upphäfvande af en mängd gamla, i åtskilliga lagar och författningar spridda stadganden? Är det sanvolikt, att bland flera allmänna satser: — så när hade vi sagt; fraser —dem ingen anser innefatta nya lagbud, som domstolar någonsin kunde få det infallet att viljä tillämpa, skulle hafva förirrat sig en enda positiv föreskrift, hvar-fter landets domstolar borde anse sig skyldiga at dömma? Är detta isynnerhet möjligt att antaga, då den uttalade grundsatsen står der så naken på formföreaskrifter och tillämpningsreglor? Så väl lagutekotte: som förfaitaren i Svexska Tidningen ha gjort sig skyldiga will åtskilliga mycket grotva förbiseenden, då de så der helt enkelt vilja reducera ett bestämdt srundlagebud till en betydelselös fras, Författaren i Svenska Tidningen citerar just paragrafens slutorå: Konungen låte en hver blifva dömd af den domstol o. s. v. och frågar omedelbart derpäj om man i hela paragrefen .kav fiöna något positift nyt lagstedgande och någonting annat än inskärpande af-gamla, ofta öfverträdda rättsprinciper: Utgöra då icke sjelfva desåa citerade slutord ett nytt Jagstådgande, och vågar den juridiskt förfarne författaren i Sv: Tidn. påstå; att icke genom nämda positiva lagbud stadgandet uti 10 ksp. 11 S rättegångsbalken att koiiuigen eger medgifva pattör, söm det åstunda få sin sak iannan än rätt döms:ol upptagen, blifvit till kraft ock verkan ogiltigt, osktadt detsamma aldrig senom någon sätskilt förordning blifvit upphäfdt? t i På samma sätt är stadgandet om religionsfriheten ett i 16 SB: E. infördt nytt lagbud, som -visserligen icke der inrymdes blott för prydhäds skull, utan med tydlig och fullt medveten afsigt. Då man nemligen i denna paragraf upptog innehållet af 2 gi 1772 års Åregeringsform, hvilken åter härledde sig ur den gamla konungaeden, uteslöt man just de ord, som häntydde på att den kyrkliga enheten skulle upprätthållas genom tvång och straff och införde i stället stadgandet derom, att ingens samvete skall tvingas, utan hvar och en skyddas vid en fri utöfning af sin religion. Ur det nyligen utkomna andra bandets senare häfte af juris professorn Naumanns arbete Sveriges statsförfattningsrätt citera vi följande upplysande framställning. som klart ådagalägger, huru lättsinnigt de d behandla grundlagen, hvilka vilja i denna S endast se tomma fraser. Efter att ha redoI gjort för föreskrifterna i 1781 års kungörelse I yttrar den lärde författaren: Emellan 1781 och 1809 låg, som bekant är, en tideryrad, diger på de mest omstörJ tande statshvälfningar. Ur den förtärande elden utgingo dock, sofrade från slagget, många för menskligheten dyrbara rättsbegrepp med anspråk. på att erkännas-och i lagarne göras lefvande: Talesätten: menniskans rättigheter, (droits de Pbhommey-och deras huf vudafdelningar frihet och Jjemlikhet hafva visserligen kommit i ett slags vanrykte genom revolutionsmännens öfverdrifter; men benämningen ärså mycket mera passande, som dessa rättigheter, härledda ut statens Begrepp joch ändamål samt, om de rätt förstås, med Å kristendomens läror fullt öfverensstämmande, licke Kunna umbäras af menniskan, betraktad 1 som förnuftsväsende med en högre gudomlig bestämmelse: Bland dessa rättigheter räknas samvetsfriheten (d. ätanke. och trosfrihet). Icke blott i revolutionsårens efemer.ska förI fattningsurkunder, utan äfven i de stadgade ( monarkiska staternas konstitutioner i början Iaf vårt århundrade, satte man religionsfriheI ten bland de pelare, på hvilka de nya byg naderna skulle hvila; man åtnöjde sig ej med