Aftonbladet – 10 oktober 1857, sida 2

gen, Jag har nu mycket att göra; måste med allvar taga i tu med en samling växter, dem professor Fries skickat rig, och hvilka jig blott tillen bestämd tid får behålla. Du värmär således ännu för ditt gamla älsklingsstudium ? Jag älskar det ej allenast lika mycket, utan ännu mer; ty vetenskapen har det med sig, att ju djupare vi intränga i dess schakter, ju starkare fängslas vi af dess makt, tills vi slutligen ej mäkta slita om från dess outömliga guldådror. Men du, Amalia, påminär du dig något från de lektioner jag gaf ig 2 Ah ja, mycket, mycket, utom hvad till botaniken hörde. Och hvsd skulle jag väl med det? Men förmågan att göra undervisningen lätt och vid dig fösta din lärjunges bjerta, den torde du förstå att jag aldrig skall förgäta. Amalia sade detta med en så ljuf röst och såg dervid på honom med ett par såuttrycksfulla och strålande ögon, att han ovilkorligen tog sig en bit af bröllopstårtan vid det han öfver bordet skiokade henne en blick full af försoning och kärlek. Någon tid hade förgått, då Falk en middag hemkom, förargad och uppbragt öfver ett nederlag som han i konsistorium lidit i en skolfråga, hvari partisinnet mera än rättvisan afgjori dotaen. Han slog sig ned i soffan bredvid Amalia, som der sait liksom försjunken i en snödrifva, mellan högar afi Ganell, och omtalade huru han vid flera tillfallen tyckt sig märka, att afunden öfver hans! lycka skapat honom fiender bland hans köol-! leger, tills hav nu funnit det otvifvelaktigaste bevis derpå. Derpå utredde han den nyss förfallna frågan till dess obetydligaste delar,