Aftonbladet – 6 oktober 1857, sida 2

I Det är civilisatiohen, som förvandlar öde; marker — nolentes volentes — till bördiga och rika sädesfält. Det är civilisationen, som tvingar indianen att kläda sigisvarta byxor och hvit halsduk. Det är civilisationen, som spränger jernvägstunnlar genom Alperna. Det är civilisationen, som anlägger gator under vattnet; ; Som kastar broar öfver Niagara, som förkortar distanser från mil till alnar, liktom den reducerar tiden från timmar till sekunder, som sträcker ståltrådar rundt kring Jorden-och bygger Great Eastern för att trotsa oceätien och orkanerna. Och i allt detta, i denna kamp mot ef nar tur och mot förhållanden, hvilkas otroligaste nycker, obändigaste lynne, segaste envisbeter menniskan genom snille och ihärdighet besegrar, visar sig civilisationen som en förvånande, en sublim räakt. Men der gifvat andra fall, der civilisationen icke besegrar Daturen, der den gör allt sitt arbete förgäfves; den blifver då tragisk, eller den blitver komisk. Till den sista kategorien -hörer obestridligen — rakknifven. j her När småländningen lägger en skäppa potates ned raellan en hop småstenar, der plogen först gjort några förtviflade dagsverken, och ban om hösten skördar — ett middagsmål, cynes oss detta vara ett civilisationens försök af den mycket tragiska sorten. Likaså när den -liberala pressen förgäfves anstränger sig för att öfvertyga en förstockad robibitionist om hans villfarelser, eller en skånsk prost om att herr Reuterdabls ord icke äro Guds ord. . Åter, när en professor i den högre r dkonsten äflas att-få en arabisk. fåle till att Korrekt Jansa polka på bakbenen: och utan att ett ögonblick falla ur takten, är detta ett af oivilisationens mera komiska bemödande, i hvil