herde vid Hosanän nej, af de tydliga skäl, som Guds ord och kyrkohistorien gifva vid handen. — J. Lundbergson,, kyrkoherde i Wäsby, nej. Många af vördiga presterskapet ha säkert under någon tid af sin. lefnad i flera eller färre lärostycken hyst ganska afvikande meningar, och kanske ifrigt nog kämpat derför. Åtminstone jag för min del räknar mig bland dessas antal. Och som jag aldrig för egen del gjort anspråk på landsförvisning, så vill jag ock hafva tålamod och fördrag med andra. — P. G. Ahnfelt, kyrkoherde i Farhult, nej, just derföre, att expatriation är ett i alla hänseenden orättvist straff. Det strider både mot statsrätt, kyrkorätt och folkrätt. Staten har icke rätt att straffa för kyrkliga förbrytelser, kyrkan vill icke ingripa på statens legislativa område, och det ena folket får ej göra det andra till ea deportationsort: Proselytmakeriet måste bekämpaås med andliga vapen, icke bestraffas med den verldsliga armen. Denna: är dessutom allt för kort att, nå det. Lögnen skall vederläggas genom sab-(; ningen, villfarelsen skall bloitas och öfvervinnas, innan den faller. . Hvarken lögn eller -villfarelse kan landsförvisas, icke en gång bindas vid en qvarnsten och försänkas i hafsens djup. Fängelse och murar, svärd och piska, eld och vatten — allt sådant trot sas af lögnen och dess fader. Det enda, som besvärar och förderfvar mörkret, det är ljuset, det enda, för hvilket djefvulen flyr, är Guds ord. -Iklädde ljusets och rättfärdighetens vapen, kunna vi stå honom emot, eljest icke; — N. 4: Laurin, vice pastor i Farhult, nej, af enahanda skäl, som nästföregående opinant, men håller dock för en vinning, att detta stifts presterskaps kompakta opinion i frågan icke skommer till konungens och landets kännedoms, om vid fråganscafgörande af konung och ständer afseendo skulle fästas på en opinionsyttring af dem, som hafva så liten erfarenhet af hvad som går an eller icke går an, mera än på rätt och sanning ; ty följderna af landsförvisningsstraffets och andra verldsliga straffs upphäfvande i rena religionsmål hafva vi icke erfarit under våra religionstvångsstadgar. Engelska tidningen Daily News lemnar efter korrespondenser från officerare i Ostindien en liflig skildring af general Havelocks segerrika fälttåg. mot rebellerna, hvilken skildring vi tro skola -läsas med nöje, hvarföre vi här meddela densamma. Den 7 Juli ryckte general Havelocks tappra skara ut ur Allahabad. Den bestod af det 78:de regementet högländare, det 64:de kongl. regemöntet och Madras skarpskyttar, åtföljde. men, såsom det sedermera visade sig, icke understödde af en: liten afdelning hinduiskt kavaleri. Regnet föll i strömmar; cå de! höll uppe, kastade Indiens brännande solsine strålar med sådan styrka på den i bastig marseb framryckande kolonnen, att åtta eller tio al dessa härdade krigsbussar föllo till: marken. träffade af solsting. Först när de uti 1lmarscher af 20 till 30 engelska mil om dager uti ett sådant klimat lemnat Allabhabad omkring 60 mil bakom sig, fingo.de, sigte på fienden, ungefär 12,000 man stark; hvilker hade intagit en stark ställning med en ansenlig artilleripark, för att hindra de 2000 curopåerna att tränga fram vidare. Högländare,, sade generalen till det 78:de regementet, då vi voro på väg till Mohamera, lofvade jag er en bataljdag; jag kunde då icke hålla mitt löfte, emedan perserna togo till fötter; men i dag, mina högländare, skola vi: få en sådan dag, och visen dem nu hvad I dugen till., — Framåt bar det nu, säger den officer, hvars berättelse ligger till grund för denna skildring, och våra bussar visade fienden. hvad de duzde till — ty efter några timmars skarp strid flydde rebellerna, och våra gossar stormade med ett bajonettanfall. positionen, och togo elfva kanoner tillika med ammunitionen och krigskassan. Under denna första strid visade det sig, att det infödda kavalleriet icke var att lita på. Det lydde icke order, och sköt i luften... Så snart striden var slut, måte det lemna ifrån sig sina. vapen och hästar; gsålunda, heter det uti ett bref från en annan officer, behöfde , vi ej längre dragas med så. opålitliga krigskamrster,. Befriad från dessa trolösa uslingar och reducerad till blott och bårt en infanteristyrka, fortsatte den oförfärade brigaden sin väg. Om: kring 20 mil påandra sidan om Futteypoor stötte den för andra gången på fienden, och utkämpade der på.en och samma dag två särskilta strider; uti den ena af dessa togos fyra kanoner, uti. den andra tre. Den fjerde och hetaste striden. återstod ännu -för .engelsinännen; Den 16 Juli kommo de iåsyn af Nena Sahibs styrka, som låg förlagd några mil från Cawnpore, beredd på ett förtvifladt motstånd, Detta blef den hetaste dagen för dem, Fienden hace sex eller åtta kanöper 1 tyå särskilta batteriers Vi gingo rakt på dem, och.de öfveröste oss med kartescher och kulor tätt som en hbagelskur. Den framryckande linien lade sig ned på marken. Kulregnet flög fram utan aft göra någon synnerlig skada. Engelsmännen Teste sig åter, störmade fram och togo med bajonetten det första batteriet. , Derefter ryckte de fram mot det-andra batteriet. : Den gången sigtade rebellerna bättre; och ehuru 2pgelsmännen vid fiendens salva kastade sig till marken, dödades många: Då de sågo oss ånyo lägga oss ned på : arken, trodde de, att vi ej vågade fortsätta marschen, hvarföre de gåfvo signal atttycka fram, Då lät Havelock sitt folk resa sig upp och kommenderade: framåt! och nu störtsde den oemotståndliga linien med ett hurrarop, sådant som endast den engelske soldaten kan uppstämma, under en korsande eld, iorubbad ordning med föld bajonett likasom en mur mot det andra batteriet. Långt innan detta upihanns; flydde dess klenmodige försvarare i vild öordning; briterna (tyvärr fattades det dem. kavalleri att förfölja med) sköto på dem, till dess de voro utom skotthåll, hvarefter de ilade uppför höjden och funno Cawapore ligga midt framtör dim jå knappast en mils afstånd. På nio dagar (detta hände den 16 Juli, och de hade lemnat Allahabad den 7) hade denna tappra skara marscherat 126 mil, vunnit fyra segrar och. tagit 24 kanoner — och detta i Juli månad uti Indien, ömsevis under störtregn, och ömsevis.under en så brännande sol, att under den sista bataljdagen mången soldat, frotå det lifvande retmedlet af en brinnande strid, föll. till marken, öfverväldigad af den olidliga hettan. . På spetsen af berget, Kvarifrån de hade utgigt till Cawnpore, nödgades..de stanna öfver natten, och under den