RUTA NATAL KTrUNdIaKEN 1PE59 UIDUSt I VagSU IOF Oc sådan. åtgärd, och hanctrodde.:derföre att man ejha de annat val, än att för någon. tid underkasta sig olägenheterna af interimsregeringen. Den utvägen stode dock alltid öppen, att sammankalla en urtima riksdag och på denna få antaget ett förslag, som nu kunde göras hvilande. -Talaren önskade, att borgareståndet nu såsom alltid skulle bålla på grundlagens helgd och motsätta sig förslaget. Hr-Lallerstedt, .som ännu en. gång hade ordet;sökte ytterligare utveckla skälen för sin uppfattning affrågan. Han fåstade uppmärksamheten på det erkännande konstitutionsutskottets egna ledamöter gjorde, att grundlagen för ifrågavarande fall ingenting stadgade. Hvad vore då det rättaste att göra? frågade talaren. Han ansåg det icke vara att förvränga grundlagarne genom att inlägga något, som deri icke funnes. Detta vore alltid vådligt; vid en kommånde riksdag kunde grundlagen få en alldeles motsatt tolkning. Ville man motivera åtgärden så som talaren föreslagit, vore inga vådor dermed förenade. Talaren fortfor att anse deöna utväg såsom den bär sta, och anförde ytterligare skäl för sitt påstående; att den vore fullt konstitutionel. Det vore nödvändigt att i konstitutionella stater inrymma representationen och regeringen befogenhet, att i trängande fall vidtaga åtgärder, som icke kunna förenas med lagens bokstaf eller dermed äro stridande, för att bilda någon rhötvigt mot den ofantliga fördel regenter i despotiska stater ega att kunna handla efter omständigheterna. Den inskränkni g i då kungliga prerogativerna, som talaren yrkat, innefattade ingen inskränkning i den egentliga regeringsmakteti; ty denna finge kronprinsen i allt fall fullständig ; men talaren ansåg, att konungen, vid fall som ifrågavarande, alltid borde bibehålla något af siba prerogativer. Det betydde för landet ingenting om det på någon tid icke finge nya adelsmän och riddare. Talaren gjorde slutligen den modifikation i sitt förslag, att borgareståndet, ehuru grundlagarne icke.innehålla några städganden, på hvilka det af regeringen framlagda förslåg kunde stödjas, likväl måtte besluta att, såsom en af omständigheterna för tillfället påkallad. åtgärd, uppdraga åt H. EK. H. kronprinsen, alt under konungens sjukdom i hans namn föra riksstyrelsen, med den inskränkning det hvilande grundlagsförslaget innehåller. ; : Hr Brodin förklarade sig inom utskottet ha tillhört majoriteten och instämde nu med-hr Ekman. Hr Stolpe ansåg, det stånden genom bifall till hvad ett utskott föreslagit alldeles icke ha godkänt utskottets-motiver, hvarföre han ansåg hr Lallerstedts betänkligheter derutinnan ej förtjena något afseende. För sin del. skuile7 tal. ej haft något, emot den inskränkning i konungens makt, att han ej egt utdela greflig och friherrlig värdighet samt ordnar, men då saken vore af ringa vigt ochöfverensstämmelse viddet norska beslutet önskvärd, biföll han förslaget så-dant det var. Någon inskränkning i rättigheten att tillsättå förtroendeembetsrcän vore alldeles; obehöflig, då det ligger i sjelfva dessa embetens natur att deras innebafvare kunna af en tillträdande regent aflägsnas, om han ej för dem hyser förtroende. Hrr Renström, Uppling och Björkman instämde med hr Ekman, den sistnämde med förklarande, att han bifölle med godt samvete, utan attsanse sig dermed öfverträda grundlagen; d S dan diskussionen derefter förklarats slutad, framstäldes proposition på de olika förslagen, dervid talmannen förklarade sig anse propositionen om bifall till utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad. Då dervid votering begärdes, bestämdes att afslag skulle blifva kontraproposition, sedan hvarken hr Lallerstedts särskilta förslag eller förslaget on återremiss vunbit något allmännare understöd. ; Vid voteringen: uttöro, såsom vi förut nämt, 34 röster för bifall till utskotteis förslag mot 12, som voro för afslag. Bondeståndet. Mengei började sitt yttrande med ett erkännande, att han förut icke hört någon så vigtig fråga af båda partierna inom ståndet behandlas med så stor humanitet, som här i allmänhet gjort -sig gällande, I fråga om sjelfva saken ville han: erinra, att han redan, då det så kallade prinsregeringsförslaget förevar, hade uttalat den åsigt, att det vore med den konstitutionella principen mest öfverensstämmande. att eringen utöfvas af för besluten direkt ansvariga möter. Denva grundsats-vidhåller talaren. och kunde icke gilla att, när monarken af sjukdom är hindrad, regeringsmakten i rak strid med 39 och 40 6 regeringsformen öfverlemnas till en oansvarig person med de ansvariga statsrådernas tillbakarsttande. Ifrågavarande utskottsmemorial ansåg talaren vara det svagaste man kunde få se, det klenaste i bsvisning, som någonsin utgått från konstitutionsutskottet. Sjelfva ordföranden hade icke kunnat finna sig dermed nöjd, utan sökte att förbättra det genom att tillsätta litet sälta i bevisningen, Men icke ens han hade kunnat finna bättre utväg för tillstyrkandet, än att söka utleta grundlagens sannolikaste mening. Det visar en stor menlöshet, märkvärdig redan nu, men som skall anses ännu märkvärdigare om 50 år, att kunna framkomma med sådant, fastän 83 4 RB; F: är gällande. Så långt hade det dock nu kommit, att man likvist tillsport ständerna om de ville vara med om att skjuta gruddlagen-å sido; engåbg tillf. rene hade de maktegande icke ens gått så långt, utan vidtagit åtgärden på egen hand, Talaren ville nu erinra öm en annan ståndsledsmots yttrande. vids ett föregående tillfälle, att grundlagen skall hillas i belgd, och likväl har ingen nu kunnat -säga, att det: beslut man Amnece fatta var öfverensstämmande med grundlagens ordalydelse. Väl kände man att utskottets förslag med pukor och trumpeter skulle gå igenom; också hade icke någon af motsidans talare akta nödigt eller behöfligt att försöka en vederläggning af de grundsatser Ödmann uppstält i sitt anförande. För hvilka vådör skulle man utsätta sig, om man följde grundlagen? Dessa vådor hade visserligen blifvit förespeglade, men icke närmare angifna. Det måste vara obeskrifliga, till och med oomtaleliga vådor, då ingen velat klart framställa dem. Mar hadej visserligen sagt, att statsråderna skulle afgå, om ej förslaget antoges. Men huru förena ett dylikt hot med en annan talares loford öfver deras lojala handlingssätt i denna fråga Tror man då icke att äfven de skola ställa sig grundlagen til efserrättelse? Att statsråden skulle afgå kunde talaren icke tro, just derföre att det skulle vara fegt af dem. Men äfven om de! resignerade, så bevisade det intet annat, än att de voro oförmögna att ut öfya, den. makt,.som grundlagen tilldelar dem. Ati statsråden skulle afgå derföre att grundlagen hölls i helgd, kunde talaren icke heller föreställa sig. Matts Persson hade sökt bevisa -med grundlagens ord, att en grundlagsöfverträdelse begås, då ständerna äro tillsammans öfver 4 månader, och talaren var Matts Persson tacksam för detta bevis, ty derigenom hade han ju också bevisat, att de är så mycket mera grundlagsvidrigt att nu fatta, det grundlagsvidriga beslat, hvartill män var sinnad och hvartill man icke hade någon.rätt. Numer: båller man dock icke i de andra stånden, der äfver beskedliggörare finnas, på grundlagen såsträngt, möj ligen derföre, att till de många, lediga embetena och tjensterna finnes inom dessa stånd ett öfverfullt an: tal kandidater. Eftersom en talare antydt att nå gon af ståndets ledamöter ändrat öfvertygelse, si ville talaren erinra, att då frågan om prinsregerings förslaget förevar, uppträdde justitieministern på riddarbuset våran samma sak, som 08 i a vara grundl: idrig, . ja revolutionär, .och hoppade att Inndtmarskalken och talmännen-skulle öeräprd an något förslag. gjordes i denna, syftning, u har-hatockså: yttrat sig, visserligenricke i s.r kraftiga ord; men s8 mycket vidlyftigare, för att för orda den Säk håh då sä bestämdt. fördöräde. Har hade visserligen att ursäkta sig -riied det gämla, af man med bvar dag blir klokare. Kan en sådan ur: EERO RAS KITS TSE NINE