Aftonbladet – 25 september 1857, sida 2

som bör afse skjutsningsabesvärets fullkomlig skiljande från jordbruket (se Aftonbladet n:r 210), ansevi det öfverflödigt att här åter upprepa dess särskilta mowienter, och inskränka oss här till uttryckande af den önskan oc förhoppning, att regeringen må bringa rikets ständerz beslut i denna fråsa till så skynd sam verkställighet, som sakens trängande angelägenhet för landet fordrar och omständig beterna möjligtvis medgifva. Då man icke skytt att under öfverläggningen om denna fråga inom stånden, och deri bland äfven inom presteståndet, vilja forifarande betrakta skjutsningsbesväret såsom ee: skyldighet, som voreallmogen siler jordegarn: ålagd, i ungefärlig likhet med aanan skatt, och -å denna grund i stället för besvärets lyftande från jorden endast velat yrka des jemnare eller lika fördelnng, så anse vi der icke öfverflödigt att, oaktadt de upplysninga: om detta besvärs uppkomst, som redan förut blifvit medde:ade både i vårt blad och i utskottets betänkande, ännu en gång kasta er blick tillbaka på dess historia. Vi få dervic tilifälle att till de upplysningar vi förut meddelat tillägga åtskilliga nya, som tillika kunna tjena till ledning för dem, som håfva lust att i äldre författningssamlingar och i riks dagshandlingarre vidare forska i detta äröne. Den äldsta svenska lag, som omtalar skyldighet att lemna resande i enskilta ärenden hästar till deras forfkorsst, är kongl. patentet 1.31 Augusti 1561: Dock underkastades derigenom ej någor ennan än gästgifvarne(tavernarne) dentia skyldizhet. Be:alningen bestämdes genom taxa. Under de femton åren 1569 —1583 lära de få gästgifverier, zom förat funnos, råkat i fullkomligt förfall. Och under den tiden synas bönderna blifvit underkastade den skyldighet att utlega hästar åt dem, som reste i enskilta ärenden, hvilken 1561 ålades gästgifvarne allena. Men då gästgifveriernas återupprättande påbjöds 1584, blet samma skyldighet å nyo ålagd gästgifvarne allene, och dessa uppmuntrades genoin frihet att af dylika resande, gå framt de vore ofrälse betinga så hög hästlega de kunde. Denna frihet bibehölls äfven 1604 (dåadelns tjenare likväl förnahades samma rätt till skjuts emo lägrs lega tom adeln Bjel:), och 1615; men utbyttes, 1633 mot rätt att af slika personer taga 50 procent högre hästlega än af adel och hoftjenare, samt upphbäfdes slutligen 1636. . Emellertid nöjde de resande sig ej. länge med anvisningen på gästgitvarens hästar. Det var en gammal lag, att; då gästgifvare ej kunde herbergera al!a, tom hos honom sökte rattläger, han egde visa dem, för hvilka han ej hade rum, till närmaste grannar, och attl. dessa då måste herbergera de; husvilla. Det! synes som man häraf slutit; att den rätt, de resande sedermera fått, att åf gästgifvaren erhålla hästar till sin fortkomst, ock:å innebar den att vid inträffad brist sf hästar på gäst gifvaregården, erhålla sådana i granngårdatne: Och år 1604 företskrefs verkligen bestämdt, att de, som ej snart kunde få hästar på gästgifvaregården gkille få sådana i nästgränsande gårdar. Det väld en sådan lag tillät mot eganderätten kunde dock, medan den ännu var ny, ej undfalla uppmärksamheten. Ookså blef den snart upphäfven: 1615 och 1633 årens stadgar om skjuts nämna ej ett ord om resandes rätt att af annan än gästgifvaren erhålla hästar, då de reste i enskilta ärenden; och de utelemnade ock allt, som förut varit stadgadt om sådana resandes Tätt att annorstädes, än å gästgifvaregård, erbålla natfläger. Men 1636 npptogosc1604:års grundsat: ser å nyo. Och dermed var reservskjutsskyls digheten för de följande två årsundridena, och för ännu längre tid, stadgad. Förpliktelsen; att på kallelsa iofiona sig vid gästyifvaregår: den och der mot:aga den resande, ålsdeg dock icke den reservskjutsskyldige, förr än år 1649; Reservskjutsskyldigheten infördes eller, om mån så vill, återstäldes, såsom segdt är, år 1636. Man kände dock vid detta återställande det förhatliga, det tryckande i -skyldigheten. Och man sökte att ninska tunt gan. Men sökte det ännu 1651 och 1654. dels genom föreskrifterna , att hvar gästgifvare skulle hafva åtminstone 8 hästar; ett len tiden betydligt antal, och d-la genom förbuden för gästgifvare att vägra resande häst, så länge ham bade: sådan — förbud, af hvilka det i 1664 års gästgifvar:ordning förekommande isynonerhet var i stränga ordalag afiatiadt. För dessa åliggan en sökte man hålla gästgifvarne skadeslösa genom sörskilta förmåner. Senare har likväl den uppmärksamhet, som förut odelad egnades reservakjutsskyldigbeten och: dess tunga, till en del blifvit derifrån afledd genomtillkormstemaf en ny skjutsskyldighet — nemligen hållskjutsskylligheten. Hållhästar finnas omtalade så tidigt som år 1633; men dessa instäldes endas: till deras tjenst, som reste i kronans ärenden. För resande i enskiltaärenden ha vi ej kunnat finna bållhästar om alade förr än i 1664 års gästgifvareordning g 13; och efter denna lag instäldes sådana hästar endast der gårdarna vorö 83 afligmma från hvarandra, att:reservhästars efterskickande och inställande, då behofvet inträffade, fanns alltför besvärligt. Det var i Westernorrland ailenaifrågavaran de hästehill så tidigt fanns; och det var der en ersättning för reservåkjutsen, ej någo: som fanns jemte reservskjutsskyldighet. Ett annat hästehåll: för resande i enskilta ärenden infördes emellertid kort efter 1664. Troligen skedde det under kriget 1675—1679. Visst är att det var skedt 1680; ty i resolation å allmogens bexvär sistnämda år, S 12, berättas, det allmogenbegärt. att alla, så gästr gifvare som allmogen, öfver hela riket skulle vara lika förbundna till skjutsning och Kållhästars. anskaffande vid-gästgifvaregårdafnaHär hafva vi upphofvet til den moderna hållskjutsen, hvarvid nögabör. märkas, att yrkandet af likhet i tungans utgörande icke innebarnågot förklarande af belåtenhet med nyheten. Deana väckte och måste väcka missnöje. ett kongl. bref den 19 Maj 1696 omtalas AA sn AN KRA ARE SR RR RA RT