som i0or grundiagarnt i alllnanDetL. CH avL OCHERG regel är den enda giltiga och statsrättsebliga, det beträftas, utom af hvad grundlagen sjelf derom säger och förmår, ånnu ytterligare af Sverges konungaförstkran, som bland annat innehåller: Alltså försäkra vi bärrjed högtidligen och på det kraftigaste, ett vi vele och skole styra riket efter den af riksens ständer, under den 6 Juvi 1809 faststälda och af konung och riksens ständer till efterlefnad antagna regeringsforms bokstafliga föreskrift, samt rikets öfriga gällande grundlagar, allmänna lag och laga stadgar.s På ofvan angifna skäl och grunder, och då grundlagen icke gifver anledning till att jå annat sätt förfara vid behardliogen af kungliga propositioner rörande förändriog i konstitutionen, än grundlagen sjelf i thy fall stadgar, samt härtill ytterligare kommer, ati et förslag i nära enabanda syftning redan är hvilande att till grundlagsenligt afgörande förekomma under nästinstundande riksdag, så kan förevarånde kungliga proposition om riksstyrelsens uppdragande åt kronprinsen icke för närvarande af rikets ständer bifallas eller till någon deras lagliga åtgärd föranleda. Konstitutionsutskottets förfarande, att re dar vid inn:varande riksdag föreslå denna proposition till antagande, kan jag således icke annat än på det kraftigaste ogilla, under uttryckande af den åsigt, att höglofliga utskottet här trädt grundlagen för nära och gått utöfver ; ränsorna för sin befogenhet. På samma gång jag således öppet förklarar, att jag till alla delar underkänner de sköl och grunder, utskottet framlagt till stöd för sitt aflåtna betänkande, får jag lika öppet tillkännagifva, att jag ingalunda byser någon tvekan, buru jag såsom representant i defta fall bör handla. Grundlagens bud äro tydliga och Elara, de måste vara beliga för hvar och en, som byser den åsigten, att första steget af iagarnes öfverträdande är första steget till samhällets förfall. Det kan tilläfventyrs vid tillfällen, då statens hela välfärd står på spel, vara tillåtet att genom en lag för tillfället suspendera en grundlag, och exempel på sådana suspensioner saknas visserliger icze, hvarkenp i den gamla eller den nyare historien, äfven hos de mest laglydiga folk; men det måste då äfven gälla verkliga faror, icke förmenade vådor, som hvarken rimligtvis kunna uppstå, eller gjorts sannolika af hittills vunnen erfarenhet. Ett folk, som ringa aktar sin grundlag och i oträngdt mål öfverträder densamma, har ingen rätt att beklaga sig, likssom oftast äfven föga kraft att kämpa för siit väl och sitt oberoende, då verkliga faror träda för dörren. Lagarne äro ett fritt folks dyrbaraste egendom och starkaste vapen. Allt hvad som förslöar dem, förslöar äfven sjelfförsvarets kraft och förslappar den medborgerliga andan. Representatioren har ingen högre uppgift, än vården om lagarnes upprätthållande. En representation, som försummar denna vård, uttalar sin egen förkastelsedom. Hvad kan väl vara folkombuden mera värdigt och tillständigt, än att i tider, då de sedliga begreppen visa sig slappare än vanligt, och ett allmänt konsiderationsoch jemkningssystem gör sig gällande med grundsatser, äfven i sådana fall, der inga konsiderationer böra komma i fråga, än alt, säger jag, oförvillade af stundens påtryckning och mäktiga intressen, föra det rättas oförfalskade talsn, utan vank och menniskofruktan? Bondeståndet bar hittills åtnjutit den bedrande utmärkelsen att i maktpåliggande fall anses vara ett grundla.arnes pålitliga stöd och folkfrihetens trogne målsman. Skall det :fven hädanefter häfda denna ära? Utgången af närvarande öfverläggning skall visa det. Det är ett vigtigt, ett afgörande d-onblick. Grundlagen är i fara! OM samtilen äfven snart glömmer vårt närvarande hbandlingssätt och tröstar sig med stundens vanskliga beräkningar, skäll den kommande tiden likväl icke göra det. Dess dom är omutlig. Låtom css vädja till den! Jag af.lår konstitutionsutskoltets betänkande. Derefter uppträdde Pehr Sahlström med följande yttrande: Då jag är en af dem, som reserverat sig mot det nu ifrågavarande förslaget. till öfverflyttning af regeringsmakten, tillhör det mig att för denna åsigt kortligen redogöra. Eburu jag åerföre ådrager mig ogillande, befinner jag mig dock på grundlaglighetens ståndpunkt, då jag påstår, att i vår regeringsform icke finnes något stadgande, som berättigar till det resultat. hvartill utskottet nu kommit. 39, 40, 91 och 92 af R. F.:uivisa det helt tydligt;. och att denna vår grundlag skulle underordnas eller anses hvilande vid den tydning utskottet gifvit åt 7 ef riksakten, det kan jag ingalunda medgifva. Det klander, utskottet -behagat egna åt våra grundlagar och deras författare, förefaller mig ganska orättvist, och jag har i utskottet måst opponera mig dereimot, ehuru med ringa framgång. På samma sått med klandret mot interimsregeringens föga förenlighet med vårt statsskick, hvilken dock, för dem som haft tillfälle läsa protokoller för den tid denna regering sist fungerade, visat sig i.många afseenden ganska tillfredsställande såväl till dess verkssmhet som dess oväld. Dessutom anser jag den pu samlade representationen hvarken befogad eller berättigad vidtaga den tvifvelsutan högst vigtiga och inflytelserika åtgärd, som utskottet föreslår, emedan de tolf månader, som grundlagen derför bestämmer, knapt börjat än mindre förflutit, då en dylik åtgärd lagenligt kan af en dertill konstituerad riksförsamling beslutas. Huruvida H. M. konungen egt eller eger en grundlagsenlig rätt till den nu gjorda öfverlåtelsen derom wågar jag icke ingå i undersökning, men att beskaffenheten af den sjukdom, som föranledt H. M. härtill, och som i 92 S R. F. förutsättes böra vara känd, icke blifvit i läkarebetyget angifven, måste jag anse såsom en formstridighet, som ej bör lemnas utan uppmärksamhet. Då härtill kommer den högst ovanliga skyndsamhet, hvarmed ämnet inom utskottet behandlats, så kan jag icke annat än beklaga, det min uppfattning af ärendets vigt och stora betydenhet nekar mig att bifalla utskottets förslag, öfvertygad derom att, ehvad fördelar deråf må väntas, det dock vore vida bättre att förblifva besvuren grundlag trogen, helst då inga utomordentliga vådor eller faror för samhället föranleda ett tillfälligt öfverskridande deraf. För öfrigt ville Sahlström i allo instämma i den närmåre utveckling Ödmann meddelat. Då Anders Eriksson från Elfsborgs län derefter uppträdde, förklarade hsn att ingen skulle heldre in han vilja öfverlemna regeringen åt kronprinsen, för den tid konungen sjelf är af sjukdom förhindrad att densamma förestå; men vid betrattande af grund lagens staganden och tydliga ordalydelse, då det i 92 regeringsformen heter: om en konuvgs sjuklighet fortfar af den beskaffenhet, att han längre än 12 månader med regeringsärendena sig icke befet;at och icke skan befatta eller bör befätta, samt mtd afseende derpå att man icke visat några vådor för riket af grundlagens tillämpning efter dess ordalydelse, så kundetalaren icke finna sig berättigad att bifalla det gjorda förslaget. Han öfvergick derefter till följäerna af en grundlagskränkning, och visade; att,om man tvärt emot grundlagens egen föreskrift, att den skall tydas efter ordalydelsen, vill söka uileta en annan andemering, än den ordalydelsen medgifver, så kan man vid hvarje tillfälle tyda grundIagen efter tycket för ögonblicket, hvarisenom man ill slut skall förlora allt stöd för samhällets sammanhållning. Förntsägelser af några läkare kuvna cke heller anses lika säkert inträffa, som det är säkert att något, som redan skett, verkligen inträffat, och då grundlagen uttryckligen förutsatt 12 månalers förlopp innan ständerna få förordua om rcgeringen såsom dem nyitigast synes, så ansåg sig taaren böra rösta för afslag, för öfrigt i allo instärnnande med Ödmann, Jonas Andersson från Östergötland fann sig af srundlagens tydliga föreskrifter förhindrad att bialla utskottets framställning. Den kan icke bifalas utan grundlagens kringgönde. och talaren hade ar heller hört någon påstå, att det icke är stridane mot dei