; upphöjdt värde, så har man svärt för att fatta, bverföre den icke äfven skulle kunna tillämpas på stat konsten, ehuru, ty värr, de sedliga begreppen i dets hänseende ännu äro mycket lösa hos der, som hafva folkens öden i sina händer. Hvad som af diplomatiska hemligheter behöfver döljas, reducerar sig för det mestes till statsintriger; sanvingen och rättvisan behöfva aldrig sky degens ljus. När vann men pnågot stort och varaktigt resuliat genom ett förstucket ispel? Hvad man pi änderhazclingens väg ej anser böra komma till allmävhetens kunskap, letar sig dock dit förr eller senare, kanske i en ännu mera förs mrad upplaga. Skulle någonting verkligen af vigt bei höfva döljas under pågående underhandlingar, hvad skal, hvad rätt eger man väl att misstänka, det en I inter insregering icke !ika väl skulle kunna bevare vig.iga statshemligheter, som hvarje annan? Äricke deta att kasta skuggs på de persocer, som konpungens eget förtroende kallat: till ledamöter i denns styrelse? Och kan man då åberopa någfa erfarenhetens vittnesbörd härom? Men funnes äfven några mera allmängiltiga sky för förkastandet af en itterimsregering och antag.n det af den kungliga propositiöngr, än de obestämd och sväfvande skengrunder man nå till försvar fö en sådar åtgärd erbjuder, så lägger dock gruödlag så oöfverstigliga hinder derför, att, Om r:presentationen skall bevara Sin värdighet och uppfylla sitt kall, den ofelbart tvinzas af sin plikt att sfslå den na propositios. Dsa uppmanas så mycket mera dertill, som inga sådana Vvådor äro förhanden eller i dec närmaste framtiden aotagligtvis kunså uppstå hvilks kuade innebära något försvar för ett rbotsatt kxndlingssätt. Är ä sambällets tiliva-o satt på spel? Eller ståt då någön fara för dörren? Mig veterlige ibgen annan än den som kan uppstå derigenom, Ati gräöndlagen nu är satt på spel. Och denna fara är etor nog att påkalla hvarje fosterlandsälskande mans bekymmer, stor nog för att i tid, om möjlis;t, böra förekommas. Hurno vid grond!agsförändringar skäll tillgå, stadgas tyäligt och bestämdt af regeripgsformens 81 4, som i-sin Början lyder: Denna regeritgsforsi samt rikets öfriga grundlagar kunna icke ändras eller upphsfvas, utan genom konuögens och alla riksståndens sammanstämmande beslut; och vidarsa säger ssmma : Vill konunzen hos riksens ständer föreslå någon ändring i grundlagarne, höre an statsrådet och öfverlemne sedan sin proposition, jemte statsrådets tankar deröfvör, till riksens ständer, som genast, utsn att om denna proposition förut öfverlägga, uppdrage kon stitutionsutskottet, att sitt utlåtande derom till rik sens ständer afgifva. Tillstyrker tätskottet hvad konungen föreslagit, hvile frågan till nästa riksdeg, då riksens ständer skola sitt beslut derom fatta. Afstyrker utskottet konungens proposition, då må riksens ständer gensst kunna antiogen denna proposition afslå eller ock afgöra, att de vilja öfver densamma å nistföljande riksdag besluta; gällande i detta fall tre stånds mening och, om två stånd stanna mot två, deras, som beslutet uppskjutit. Men icke må under någon förevändning riksens ständer förrän å nästa riksdag propositionen till bifall upbtaga. Nu ör här ifrågasatt en förändring i konstitutionen. Konungen har aflåtit till rikews ständer en proposition af innehåll, att, som den enligt regeringsformens 40 och riksaktens 7 stadgade så kallade ioterimsregering, hvilken grundlagsenligt inträder, då konungen till följd af sjukdom ej sjelf regeringsärendena vårdar, vore behäftad med åtskilliga oformligheter och vådor, så öfverlemnar konungen till rikety ständers bepröfvande, huruvida det icke kunde vara lämpligt sit, enär ständerna nu äro ceamlede, uppdraga åt kronprinsen riksstyrelsen under konungens fortfarande sjukdom. En förändring i det normala statsrättstillståndet, det enda som grundlagen erköpner för gildt, är således önskad och begärd. I stället för en interimsregering, så sammansatt som grundlagen föreskrifver, är här ifrågasatt den väsentliga förändring af gruvdlagen; att åt kronprinsen öfverlemna riksstyrelsen. Härvid är först att anmärke, att en så beskaffad styrelseform, som den föreslagns, strider mot konstitutionens både anda och innehåll, emedan vår stat-författning hrarken förutsätjer eller erkäpner lagenlighbeien af en regering med full konungslig makt och myndighet utöfvad af en oansvarig prins(). Men nu siger äfven regeringsformen i dess 82 S: Hvad till ändring och förbättring af grundlagarne, uti nu föreskrifven ordning (neraligen enligt 81 S), riksens stinder enhälligt besluti och konungen gillat, eller konungen föreslagi: och riksens ständer enhälligt anlagit, ege kraft af gruadlag., Härsf följer, gels att ingen lagförindring eger kraft af grundlag-som icke i föreskrifven ordning al konung och ständer blifvit enhälligt beslutad, och åels att det nu ifrågasatta upphäfvandet sf regeringsformens 40 S, såsom varande en af konungen föreslagen förbättring af grundlagen, enär styrelsens förande af ea interimsregering ansetts oformlig, vådlig m. m. och så till vida sämre, icke hel.er kan försigså på nigot annat sätt, än regeringsformens 82 i berörde hänscerde, enligt den i 81 föreskrifna ordning stadgar och förmår. Ati för öfrigt ingen styrelseform, af hvad namn den vara må, kan lagligen komma till ståed på annat sätt och i annan ordning, än grundlagen föreskrifver, det anser jag vara så klart och i ögonen fallande, att ingen snunan tolkning af konstitutionens anda och mening bör kunna ns ifrågasättas. Att t. ex. genom en så kallad civillag insätta en styrelse; strider emot sjelfva stats författningens hufvudbegrepp och mot. det råde af konutgen och representationen besvurna samhällskontraktet. . Det finnes in en annan lag, som kan antorisera en styrelse, än en grundlag, och det finags intet annat sätt att förändra en grundlag, än det sätt, som grundlagen sjelf stådgar och uppgifser. Hvad som går öfver denna gränsskilnsd, Sr revolndon. Kan och bör representstionen, genom bifall ill konungens proposition i förevarande fall, beträda n sådan bana? Eger den en sådan rättighet? — Omöjligt — så vida den icke vill ställa sina egna rättigheter öfver lagen och öppna fältet för den rå en gäng vådligaste och mest obegränsade lagstiftning af alla: godtyckets. Men har väl genom en anticiperad tillämpning sf regeringsformens 91 och 92 6 sökt gifva stöd åt en å beskaffad rikets ständers rättighet; men det tarfsas blott ett flyktigt! ögonkast på. dessa grundlagsparagrafers verkliga innehåll, försatt inse, att man icke i dem kan finna det värn man söker för en ups penbar grundlagsöfverträdelse.. Den 92 S stadgar blott stadsrådets skyldighet att, sedan konungen, till följd af sjukdom, längre än tolf månader sig med regeringsäreiidena icke befattat, geno:a öppet påbud siamimankallå rikets ständer till allmän riksdag; hvarefter det först tillkommer rikets sländer avt taga den författning om rikets. styrelse, hvilken de nyttigast finna. Vill man nu häremot invända — hvilket Afven blifvit gjordi — att. nämde grundlagsparagraf ickå. förbjuder rikeis ständer. att, upder vissa förbandenvårande förhållanden, taga en sådan författning om riksstyrelsen, som de nytiigast finnä, närkelst de äro-samlade; såvill jag häremot blott anmärka, dels att grundlagen tydligen stadgar, hura under konungens sjukdom förfaras skall, utan afseende derpå Om rikets ständer äro församlade eller ej; och dels att, om rikets ständer skulle få sig den rättigheten tillerkänd, att göra allt hvåd grundlagen. icke förbjuder, å befarar jag stt denna äfventyrliga rättighet (så mycket äfventyrligare under r; presentationens när 7arande sammansättning) snart nog skulle kunna utsträcas derhän, ali göra mycket mera än hvad grundlagen attryckligen tillåter. Dessutom tager jag för älldeles afgjordt, 8it man avårligen vill se detta nys tolk. Dingasätt af grundlagen i allmänhet tillämpadt; ty jag fruktar då, att man lätt skulle Komma derhän, att cke blott i-en konungs sjukdom understundom söka ) 43.5 regeringsformen medgifver konungen blott Att undar oc . I LM RE RT