Act CRIS, UJUPL IUUCNANSTIRG ULSVPEEL: OVaTCA på er vakt! Gruadlägen är i faral — men då, ehurv k!sr saken i sig sjelf synes mig vars, man tyckes bemöda, sig om att bevisa, hvad som svårligen lärer knana försvarar, må det ock vara mig tillå et att på mitt sätt argumentera, d. v. s med grundlagen i hand och utan annat stöd, An dess egna klars och tydliga ord: Det bar varit en alltid strängt vidmakthållen grandsats inom representationen, att grundlagen, så som den äfven sjelf stadgar, skall tolkas efier dess ordalydelse. Man har till och med gått så långt härutinnan, att man velat tillämpa detta tolkningssätt på blott några få ord, lösryckta ur en mening, ur en försats, utan ati ens sätta denna försats i et logiskt sammanbarg medl den följande eftersatsen. Jag erinrar i detta fall om 4 regeringsformen, der man velst finna ett slags försvar för suveräniteten i orden: Konungen eger att allena styra riket, utan att vilja ge fall tydning och rättvisa åt de näsöjande, konungamakten icke obetydligt inskränkande orden: på det sät denva regeringsform föreskrif ver. Jag nämner detta i förbigående, eraedan man nu tyckes vilja beträda en alldeles motsatt väg den nemligen: att blott tolka grundlagen efter dess andemening. Lyckligtvis är regeringzsformeuns 83 så klar och tydligi detta hänseende; att något ouppsåtligt missförstård om dess rätta mening ej geros kan uppstå. Den säger nemligen, efter att ha siad gat, det alla gruodlsgsförklaringar och förändringar skola försiggå på det sätt, som i 6 81 och 82 föreskrifves, att grundlagarne skola efter deras ordaly delse i hvarje särskilt fall tillämpas. När så är, måste det vara representantens största och oeftergifligaste plikt att tillse; det äfven så tillgår. Han har sjelf Besvörit grundlagarne; de skolai hvarje särskilt fall lända honom till ovilkorlig efterråttelse, och han kan icke frångå den rätta tolkningen af dessa, hans fäderneslands vigtigaste öch heligaste lagbestämmelser, utan att svika sitt representantkall och det allmänna förtroende, som uppdragit åt honom den.ansvarsfulla plikten att tillse, det fäderne landets grundlagar och den på dem hvilånde siatsförfattningen bållag i helgd: ; Utgående från denna loyala syopunkt, finnas och kunna ej finnas för en grfändlagslydig representant några s. k. yttre konsiderationer ; tylagen; och grundlagen framför allt, måste vara upphöjd öfver alla sådana. Att i oträngdi mål rubba grundlagarne, är att röbba sjelfva hörostenarne för samhällets bestånd och underminera sjelfva grundvalarne för dess tillvaro. Att afvika från det enda lagenliga, af gruändlagarne sjelfve föreskrifna sättet för deras förändring, är att bringa statsförfattningen i fara och inleda det konstitutionella styrelsesystemet i vådor, hvilka lättare kunna anas, än i ord uttryckas. Har reprensentanten en sådan rättighet? Jag svarar härtill ett högtidligt nej! 1 samma stund han ikläder sig det dryga ansvaret, att tolka lagen anuvorlunda, än lagen sjelf föreskrifver, sätter han sig öfver och utom lagen, och är icke mera den :lagenlige representanten i ett konstitutionelt sambälle. Det bjelper icke här några obevisade påståenden, att lagens öfverträdelsa i vissa utomordentliga fall är bättre än dess ordagranna vidroakthållande. Hvart skall väl en sådan tolkning i längden föra? Bectäder man en så slipprig bana, så befarar jag, att de s. k. utomordentliga fallen skola inträffa oftare, ån man sjelf önskar sig, och att man slutligen skall stanna i största förlägenhet om medlen att reda sig ensialla ordentliga fall. Lägen måste vara helig; ty derföre är den lag. Allt våldförande af en tydlig och klar lag innehåller någonting revolutionärt — samhällets grundpelare vackla — och laglydrsdens motsats, laglösbeten, står redan vid dörren och väntar att, lik en ny, den råa styrkans Simson rycka undan de sista stöden för samhällets konstitutionella tillvaro. Frågar jag mig nu: hvilket är det utomordentliga fall, som här skulle berättiga till en öfverträdelse af grundlagen? — så måste ju öppet tillstå, att det är för mig Snnu outredt, hvaruli den egentliga vådan af interimsregeringens sammanvaro under konungens sjukdom skulle ligga. Denna regerings egen sammansättning! ropar man från alla håll — men hvarföre? — detta är icke lika klart och bevisande ådagalagdt;. Man kallar denna regering oformlig, ofosterländsk, vådlig och — Gud vet allt. Men skälen till allt detta? De hafva icke blifvit lika klart framlagda, som den skärpa varit stor, bvarmed förkastelsedomen blifvit uttalad. Det är dock tydligt och obestridligt, att dessa skäl här äro hufvudsak, då man på dem vill grunda, om icke lagenligheten, åtminstone nyttan och nödvändigheten af en grundlagsöfserträdelse, ceh att på deras giltighet och hållbarhet beror sanningsenligheten och rättmätigheten af det domslut och det totalomdöme, hvartill man vill att representationen i denna sak skall komma. Hvad först och främst oformligheten vidkommer, så har man antydt, att den skulle ligga i regeringsledamöternas stora antal och i sjelfva styrelsesättets demokratiskt kollegiala natur. Den enhet i besluten, den kraft i handlingssätt, den öfverensstämmelse i regeringsåsigter, som man med skäl eger rätt att fordra af en styrelse, som skall verka med nit och drift för landets bästa, skulle, enligt deona uppfattning, till följd af tjugomannarådets egen beskaff.nbet, gå förlorad. Hvad säger då erfarenheten bärom under de tidpunkter, denna så mycket fördömds tjugomsupnaregering varit tillsammans och styrt landet? Hafva regeringsärendena mera försummats eller skötts slappare då, än annars? Hafva några grundlsgsstridiga beslut blifvit fattade, som föranledt åtal af riketsständer? Hafva statsrådsprotokollerna under dessa tidpunkter visat sig mindre motiverade och inoehållsrika, än nu? Har någonting i administrativt hänseende så snmärkniogsvärdt och förkastligt blifvit beslutadi och företsget, att det icke tål ens nigon jemförelse med regeringsitgärderna under styrelsens sormala gång? Hafva icke tvärtom de s.k. kuranta målen bhfvitafgjorda med större raskhet, än annars? Och h7år — Jag upprepar det — hvarest i landet har man försport någon sådan högljudd klagan öfver interimsregeringens odugligbet och förkastlighet, som man nu vill göra til en nationens allmänna trosbekännelse? Rättvisa framför allt, åt allt och åt alla? Det är icke min afsigt ast här hålla loftal öfver några interimsregeringens odödliga förtjenster; jag vij) cke tillägga den nägra andra, än den egt, men ja; ill också icke dikta några fel, som den icke HOfrt Må man bli ense om en annan form för denna ferering, om man anser den rätvarande för Så ol ig: men må man då göra det på grundlagsenligt ätt, såsom lagarne sjeliva föreskrifva, och icke, gesom siiftandet sf ea lag för. tillfället, undergrätva tödet för all lag! Man bar äfven antiydt att inierimsregeringen är fosterländsk, utan tvifzel derföre, att dena till bälfen är sammansatt sf norrmän, och man har dermed relat låta påskina, dels att det skulle ligga något örnedrande för Sverge-åeri, att ipterimsregeringen cke helt och hillet består af svenskar, och dels att vorske män icke pålitligt och ssmvetsgräbnt skulle unna sköta svenska ärenden, då de äro satte och allade dertill. Hvsd tr yttersta grunded till dessa ntagänden? Ev ingalunda upphöjd rivalitet, ett isserligen icke storsinnsdt misstroende, som ännu pöka emellan de tvenne brödrafolken, och hvilka jellens friska vindar för längesedan borde: hafva för: Å: agat. Men eger man då rätt att antaga, att de nän, som komma i spetsen för styrelsen, icke skulle ara nog upphöjda öfver nationalfördomarnes trånga fer, för att kunna handla loyalt och ädelt-i gränd-:! agens anda, till begge ländernas ömsesidiga bel enhet. Det må vara en sanning — och jag vill alleles icke undanhålla det — att den norska repreentatioven, vid ordnandet af våra ömsesidiga angeigenheter, icke gått oss så till mötes, som vi haft kel att vänta. Men höfves det derföre den svenska epresentationen att med så uppenbart misstroende emöta våra fränder i religion, språk och kultur, att i skulle hysa fruktan för att lägga en del åf. våra egeringsbestyr i deras mest u plysta mäns händer? l sättre tankar huvcoer iu nn AN NN RAR ARE