grundlag, till dess icke mer deraf återstode, än som lämpade sig efter despotismens eller fölkyrans önskningar. Under oroliga tidskiften, då (. ex, den ena. statsmakten genom ett envist vidbållavde af ett olyckligt politiskt system störtat lanå och rike i ett haf al elände, då kan den tvingande nödvändigheten räitfärdiga en afvikelse ifrån grundlagens bud, men att midtunder det djupaste lugn, så i afseende på iure som yttre förhållanden, med vett och vilja i denns grundlag öfverkorsa en mening, som för tillfället anses obeqväm, sådant är vanvördnad för gällande statsförfattning och eit farligt eiterdöme för framtiden, innebärande vida större vådor än dem, hvilka man önskar undvika. Jag känner lifligt ägt stora obehaget att under närvarande förhållanden för brister i form nödgas afstyrka en sak, som eljest vore god och riktig, men då jag icke kan dagtinga med min öfvertygelse, måste jag yrka afslag å betänkandet. Grefve Anckarsvärd började med den förklaring, att det ej kunde vara hans afsigt att genom några advekatoriska deduktioner söka genomdårifva något, som vore mot grundlagen stridande. Om dess helgd vore han lika angelägen som någon annan. Han hade dock ej kunnat öfvertygas, att grundlagen på minsta vis skulle förnärmas genom antagande af den kungliga propositionen. Det fall som nu inträffat hade grundlagsstiftarne ej förutsett. Kongl. Maj:t hade förklara. sig icke kunna under tolf månader befatta sig med riksstyrelsen och enligt grundlagen inkallat interimsregeringen. Nu inträffade således, medan riksdagen var samlad, samma stadium, som om interimsregeringen varit tillsammans i tolf månader. Han hemstälde om det med skäl kunde sägas, att ordalydelsen genom denna tolkning för närmas eller om det är tänkbart och rimligt, att, då Kongl. Maj:t sjelf bestämt, att han ej på tolf månader kan befatta sig med styrelsen,. först en efter denna tids förlopp inkallad riksdag och ej redan den nu samlade skulle ega att i sådant fall förordna om riksstyrelsen. Af en sådan ny riksdags inkallande skulle landet dessutom betungas med dryga kostnader och många obehägligheter förorsakas. Hvad beträffade den af en föregående talare yttrade betänklighet rörande uppdragande af full konungslig makt och myndighet åt kronprinsen, så funne tal. denna af konstitutioosutskottet tillstyrkta utsträckning af regentens makt ganska välbetänkt, eljest skulle denne under en tid, hvars längd ej kan beräknas, låta allt gå på förordnande. Tal. kunde ej annat än tillstyrka bifall. Frib. L. De Geer. Med anledning af en tslaresanmärkning mot den utsträckning, som utskottet skulle tillstyrkt i den makt, hvarmed H. K. H. kronpriosen, enligt den kungliga propositionen, skulle föra riksstyrelsen, ville tal. blott nämna, att de af utskottet tillagda orden med full konungslig makt och myndighet endast innefattade ett förtydligande af KE. M:ts förslag att åt kronprinsen skulle uppdragas att föra styrelsen efter regeringsformen,, samt att, om K. M:t afsett att de i 39 Sregeringsformen föreskrifna undantagen här skulle tillämpas, denna inskränkning skulle blifvit uttryckligen föreslagen i den kungliga propositionen. Men så hade ej skett. Hr L. J. Hjerta. Sskens utgång i ståndet kunde lätt förutses, och flere förbandenvarande oOmständigheter, såsom obeqvämligheterna af interimsregeringens sammansättniog jemte en nationel ömtålighet, utgjorde en naturlig förklaringsgrund nog till den otålighet som visade sig att få frågan afgjord. Och då satsen plurima vota valent tager ut sin rätt, vore föga värdt att uppebålla sig vid sjelfva saken, äfven om man ansåge att vådorna af regeringens förande i 12 månader genom statsrådet ingalunda vore så stora som de förespeglas. Men det räsonnemang, hvarigenom utskottet ledt sig till sitt tillstyrkande, kunde tal. af följande skäl ej gilla. Om nemligen svenska regeringsformen ensamt finge tjona till rättelse, så kunde ingen tvetydighet uppstå. Man hade då för sig det klara Jagbudet i 40 S, som säger, att om konungen blifver så sjuk att han ej vårdar regeringsärendena, skall styrelsen föras af statsrådet, och 92 :n, som bjuder ati: om konungen för sjukdoms sku I under loppet af tolf månader icke befattat sig med regeringsärenderna, så skall statsrådet sammankalla rikets ständer. Utskottet hade talat om nödvändighetea att tillänpa grundlagen så, att det står tillsammans med vetenskap och förnufr, och ingen lär neka att ordalydelsen här är så tydlig, att hvarken vetenskap eller sundi förnuft kan hafva något att erinra deremot. Men vid 1815 års riksdag framstälde: regeringen, i anseende till föreningen :med Norge, för svenska riksdagen behofvet sf riksstyrelsens ordnande för vissa fall med följande yttrande: att det nya förhållande, hvari Sverge kom me att befinna sig till Norge, icke stod i så omedelbart sammanhang med Sverges inhemska statsförfattving, som hvarje annat förslag, endast syftande på inre styrelsen. Alt i senare fallet (nemligen i hvad inre styrelsen angår) bryta de former grundlagarne föreskrifva, vore för dessas bestånd lika vådligt, som törhända oförenligt med deras natur att i förra fallet (nemligen i afseende på förhållandet till Norge) ej medgifva en strängare tydning än den; som från deras stränga ordalydelse kan häntas. Det är rikets förändrade yttre ställning, som nödvändigt bör påkalla och äfven vid denna riksdag tillvägabringa en jemkning i grundlagarne, i den mån dessa stå i sammanhang med den nya yttre styrelsen., Detta yttrande ansåg tal. vigtigt, när man betänkte att det var på grund deraf och med ledning tillika af den framlagda norska grundlagen, som Sverges ständer uppstälde och antogo riksaktea. Tal. ville häraf, och af den omständigheten att 1815 års statsmakters tillgörande alltsedan varit följdt såsom ett rättesnöre, draga den s.utföljden, att konung och ständer då, med anledning af det tillkomna utomordentliga politiska förhållandet som fordrade en nödfalisåtgärd, betraktat sig i afseende på denna punkt såsom en konstituerande församling, och de beslut, som i afseende derpå vidtogos såsom liktydiga med grundl!sgsbeslut, under förbehåll likväl att ordningen för grundlags stiftande framgent skulle hållas orubbad. Men äfven med antagande af denna utgångspunkt, och om man sålunda medgifver, att Norges grundlag hör må tagas i betraktande, drog talaren deraf en helt annan slutsats än utskottet gjort. Vid granskning nemligen af 39, 40 och 41 45 af Norges grundlag, som både utskottet och friherre De Geer åberopat, måste man lika väl från 41 s lydelse, att föreskrifterna i de båda föregående skola tjena till efterföljd, sluta till att denna föreskrift, som i 39 handlar om skyldigheten för statsrådet att genast sammankalla storthinget och riksdagen här när xonung dör och tronföljare är omyndig, deremot i 10 egentligen blott afses sjelfva interimsregerinSens sammansättning, hvilket ock får stöd af riksiktens innehåll. Medgifvande att olika meningar ärom dock kunna uppstå, måste man då söka efter, vågot annat objektift stöd för omdömet, för att ej tanna blott vid eget tycke, och ett sådant stöd fines i E. M:ts framställning till ständerna, intagen i utskottets Ingress, deri K. M:t dels talar om, att inerimsregeringens sammankallande är för nu förevaande fall påbjuden i 7 riksakten samt 40 rege;ngsformen och 41 4 af norska grundlagen, dels ytrat, att E. M:t, enligt läkares intyg, för sin helsas vibehållande borde från regeringsomsorgerna befrias under minst ett år, eller den tidrymd, efter hvars föropp de förenade rikenas grundlagar, i händelse kovungens sjukdom fortfar så länge, öfverlemnat åt tänderna och stortHinget att taga den författning om styrelsen, som de nyttigast finna. När man läst detta, kan då något tyvifvel återstå vt konungen sjelf uppfattat grundlagen annorlunda, in utskottet sökt reducera. Hade konungen haft nnan åsigt så hade han ju ej behöft sammankalla oterimsregeringen. Ett treije skäl låg i justitiemiisterns anförande i Februari, deri han förklarade amma åtgärd, som nu föreslagits, för en lex in casu