APACLII8S SAGAN Meluare underrättelser. RIKSDAGEN. GÅRDAGENS FÖRMIDDAGSPLENA. Ridderskapet ooh Adeln. Öfverläggningen om Riksstyrelsen. () Hr Stiernsvärd. Frågan hade visserligen varit fö remål för långa deduktioner både inom pressen och på riksdagen, men vore dock, enligt talarens förme nande, af mycket enkel beskaffenhet. Den konsti tutionella styrelseformen förutsätter tvenne i ful Verksamhet varande statsmakter. Blefve nu ender: af dessa på något säti förlamad i sin verksamhet skulle statsmaskinens -gång deraf komma att paraly: seras. Det närvarande fallet vore af utomordentlig beskaffenhet och fordrade derföre äfven vidtagande af utomordentliga åtgärder. Intet af våra grund lagsstadganden träffade in på detsamma. Riksak. ten bjöde visserligen att interimsregeringen skulle öf: vertaga styrelsen, men talaren erkände ej för sin de riksakten som grundlag, och Sverge borde ej styras af personer utan ansvar. Jemte det han sålunda tillstyrkte bifall till den kungliga propositionen, ville han uttrycka sin lifliga önskan, att H. K. H. kronprinsen måtte med kraftig hand fatta statsrodret och qväfva de tillstymmelser till dålig anda, som började visa sig inom nationen. Hr Dalman började med en erinran, att den åsigt han hade bildat sig om denna sak hos honom vore gammal och redan 1852 hede blifvit af honom offenligen uttalad. Det hade blifvit till fullo bevisadt, att den kungliga propositionen ej vore stridande mot grundlagens anda och mefing, men talaren ansåg det vara af vigt, att äfven formen skildes -från all tvetydighet. Att grundlagarne skola tolkas efter sin ordalydelse, bestrides ej, men efter en förnuftig, och ej efter en oförnuftig ordalydelse. Ett bevis på en sådan oförnuftig grundlagstydning gåfve, enligt talarens förmenande, det sätt hvarpå 92 R. F. blifvit tolkad af dem, som i det nu framlagda förslaget se något grundlagsvidrigt. Man hade nemligen från denna sida påstått, att, enligt denna , interimsstyrelsen vore förhindrad att sammankalla riksdag förr än tolf månader förflutit sedan den öfvertog styrelsen. Är det väl möjligt, ville tal. fråga, att en sådan afsigt kan ha funnits hos en förnuftig lagstiftare? Krig kunde uppkomma innan denna tid förflutit. Skulle regeringen då ej ha rätt att sammankalla ständerna? Den förnuftiga mc ningen vid detta grundlagsstadgande kan således ej ha varit att hindra statsrådet att sammankalla ständerna förr än en viss tid förflutit, utan att bestämma den längsta tid som finge förflyta innan den kallade ständerna till riksdag. Den 91 hade tydligen tillkommit för att hindra konungen att genom en längre frånvaro förstöra riket, och innehåller likaledes intet, som förbjuder statsrådet att sammankalla ständerna. Dessa saker förefölle talaren så solklara, att han ej kunde förklara fasthängandet vid den motsatta åsigten annat än som en fix id. Talaren hänvisade derefter till 6 och 7 SS i riksakten samt 39, 41 och 46 4S i norska grundlagen,. enligt hvilka, efter talarens åsigt, de norska statsråden ej kunna i samma fall, utan att bryta emot grundlagen, låta längre tid än fyra veckor förflyta utan att sammankalla storthinget. Men de svenska skulle ej få sammankalla Sverges ständer förr än 12 månader gått till ända. En sådan motsägelse vore otänkbar. Hvad de olägenheter beträffade, som åtföljde interimsstyrelsen, så kunde det ej förnekas, att de vore både stora och många. Att de ej förmärkts 1852 härrörde sannolikt deraf, att inga vigtiga ärenden då förekommit. Oformligheten af en sådan styrelse låge äfven för öppen dager. Visserligen hade man sig bekant, att denorska statsråden brukat iakttaga tystnad när de svenska ärendena föredrogos och vice versa; men talaren trodde knappast att de skulle kunna göra det i vigtiga frågor. Talaren ville således för sin del bifalla Kongl. Maj:ts, af konstitutionsutskottet tillstyrkta proposition, om han också ej kunde instämma i de motiver utskottet anfört för sitt tillstyrkande, lika litet som -han kunde gilla det tillägg utskottet gjort utöfver den kungliga propositionen, då det föreslagit ständerna att uppdraga riksstyrelsen åt H. K. H kronprinsen med full konungslig makt och myndighet. Friberre Paykul: Vid början af denna riksdag hvilade på ständernas bord ett grundlagsändringsförslag, konseqvent uppstäldt till alla sina delar, med ändamål att ställa en kunglig prins i spetsen för riksstyrelsen, så ofta konungen sjelf till följe af sjukdom eller a: andra an!edningar var förbindrad att föra densamma. De bland ridderskapet deh adeln, som egnade någon uppmärksamhet åt detta ärende, torde påminna sig, att jag säväl genom den reservation, som åtföljde konstitutionsutskottets afstyrkande utlåtande i fr.gan, com genom de ord jag vid dess behandlande inom ståndet yttrade, tydligen tiilkännagaf min åsigt, att en kunglig prins i vissa fall företrädesvis borde ega rätt att föra regeringen, och denna min åsigt har jag ingalunda förändrat. Bekiagligen vann det omnämda förslaget icke rikets ständers bifall, och af detta deras enligt min öfvertygelse otjenliga beslut skörda vi nu den första sura frukten. Jag hade önskat förslagets framgång, men på den väg grundlagen utstakar och icke genom dennas tillfälliga tolkning, eller kringgående. Det sätt, hvaruppå denna sak för närvarande blifvit ämne för ständernas öfverläggningar, innebär ett sådant kringgående. Illa skulle jag uppfatta mitt kall såsom ledamot af det utskott, som framförallt eger att vaka öfver grundlagens helgd, om jag någonsin kunde tillåta mig att antingen med tystn:d förbigå eller ock rentaf tillstyrka en åtgärd, som jag icke ansåg stå i full. öfverensstämmelse med denna lag, och det är en afvikelse derifrån, hvartill syftas, säväl i förevarande proposition, som i detta utskottets betänkande deröfver. Jag vill icke inveckla saken; jag vill tvärtOm söka i möjligaste måtto förenkla densamma. Frågan är icke här om det förhållande, hvari riksakten står till regeringsformen, utan frågan är helt enkelt: ega ständerna genast, sedan en konung så allvarligt insjuknat, att han ej befattar sig med regeringsärendena, rätt att i afseende på rikets styrelse förordna huru de för godt finna? Härom innehåller riksakten icke ett enda ord, utan man har endast och allenast regeringsformen att hålla sig till. Men 91 och 92 5 stadga, att ständerna ieke ega denna rätt förr än konungen, till följd af bortovaro eller sjukdom, i mer än 12 månader sig icke med styrelsen befattat. Vill man nu, innan denna termin tilländalupit; företaga sig att på sätt man för godt finner förordna om 1egeringens förande, kan man omöjligen, om man vill