Aftonbladet – 24 september 1857, sida 2

förslog icke långt; jag sålde min klocka och mina kläder och hade sedan icke flere tillångar, och så kan jag inte neka till, att jag fatt en sådan vana med grogg, att jag omöjligt kunde vara det förutan, och som jag hade ledsamt och icke-kom mig att göra något, så hände allt att jag drack mer än jag tålte, i synnerhet i sällskap med andra sjögastar, soma också gingo sysslolösa på landbacken öfver vintern. Den stackars Lena svalt nog mänga gånger för att ge mig det lilla hon kunnat skaffa, det kan jag förstå nu efteråt, men då tänkte jag icke derpå, och hon beklagade sig aldrig öfver min vidlyftighet. ; Ett par af de der kamraterna jag brukade vara tillsammans med försörjde sig med att fiska och öfvertalte mig att följa med utåt saltsjön ; jag tyckte om förslaget, och nu tillbragte jag hela veckorna ute på sjön; men förtjensten åts och dracks mest upp under vägen, och när jag kom hem, beklagade Lena sig öfver min, ostadighet, och de der beklagelserna öfvergingo slutligen till gråt; jag tyckte bon hade icke med mig att göra och -bad benne gå dit der hon kommit ifrån och lemna mig i fred. Det der var orätt af mig, helst som Lena stackare var i en sådan belägenbet att jag skulle öfversett med hennes gnäll; men jag var lite smord, det var saken, och vägde just icke mina ord. oa Dagen derpå så for jag min väg igen och var längre borta: än vanligt, och sedan vi återkommit till stan, så gick jag och dref ömkring utan att gå bem, ty jag ville icke höra förebråelser igen; nå, det slapp jag också, ty: när jag slutligen bade varit hemifrån hela tre veckorna och kom tillbaka, så var rummet tomt. : En käring låg och skurade golfvet åt dem som skulle flytta dit, och af henne fick jag