Aftonbladet – 22 september 1857, sida 2

sinn ÅRES nr RARE Jag följde dem ut öch-såg grefvinnan med nägra ord aflägsna baron, som brukade hjelpa benne upp-på bästen, hvilken nu stod på bakfötterna och som stalldrängen omöjligt kunde hålla stilla; jag sprang fram för att hjelpa honom, och slutligen när hästen vid grefvinnans tilltal och smekningar stillat sig, vinkade hon åt mig att komma till henne, stödde sig emot min, arm och svingade sig upp isadeln; men dervid kom hennes anstigte så nära mitt, att jag kände hennes hårlockar emot min kind, och böll henne liksom i famnen för ett ögonblick, och dervid såg hon på mig med sina stora, svarta ögon så underligt, att jag ;lef alldeles förbryilad; det var som om benen icke ville bära mig, så rädd blef jag öfver att ba kommit den stolta grefvinnan — som aldrig såg på sitt folk en gång när hon tilltalte dem — så nära, och jag visste knapt vil mig förrän allesammans voro borta. Jag vet min själ inte hur jag ska kunna tala om hvad som nu kommer; jag tycker sjelf det är så otroligt, så jag kan nog bexripa, att herrn ska tro mig sitta här och ljuga, sådan som jag ser ut, amörjig och trasig och sammal och med träben till, men fasa 1 mig är det icke sant, att grefvinnan, den granna förnäma damön; somhade så många vackra herrar att välja på, blifvit riktigt kär i mig; ifrån den dagen så bände det 8ig så besynnerligt, att jag ofta träffade på grefvinnan ensam, än i korridorerna, än i salongen, än i parken, och alltid måste.isg ömsom hämta en bok åt henne, knäppa -hennes hatidske, eller knyta hennes skoband, och engång då jag händelsevis. gick. en. annan. väg, vän den van liga, för att komma till domestikernas flygel, kom grefvinnan emot mig och til:sade Al att följa vig så parken Kiockan var elfva p ällen och alla e lagt wig. : qväl BE Hg följer