Aftonbladet – 16 september 1857, sida 2

Alla dessa lättsinniga och tanklösa unga kårlar som befolka barnhuset och fängelserna eller fylla kyrkogårdarne med små utmärglade lik, om de blott en gång hade sett dessa små varelser, så skulle de kanhända i stället att vårdslöst och kallt till. mödrarne kasta dessa pedningar, som sällan blifva använda till sin bestämmelse, då och då taga en timma ifrån sina nöjen, sitt arbete eller sin-Sysslolöshet för att rädda dem undan det öde som nu grabbar dem. ; Innanför det rum, i hvilket Amelia med sin gamla mormor brukade tillbringa bela dågarne, låg en lika tarflig och gammalmodigt möblerad sängkanimare, Oaktadt det är sent, är detta-rum ännu upplyst af en lampa med grön skärm, som skuggar den länstol, i hvilken den gamla gumman sitter, Liksom alla gamla har bon svårt att finna sömnens njutning, som det tycka att naturen företrädesvis borde hafva förvärat åt ålderdomen. Och tom bon icke heller ser att läsa vid eldsken, så är hennes ständiga sysselsättning; korgen med silkeslapparne, åter framsatt på bofdet frariför henne. Strax bredvid den gamla sängen; med ombängen af vanligt lärft, står en liten tältsäng, hvari lilla Amalia, dubbelt vacker och blomstrande gezom sömnen; hvilar. Hennes mörka ögonhår äro ännu fuktiga efter de tårar hon utgjutit under den orediga berättelsen om sin förskräckelse, men nu ler hon i drömmen och har glömt både: den och den blekhet och synbara förfäran, som hennes barnsliga fiuktan åstadkom hos den gamla Lovisa, som klädde af henne och som med ifver förmanade hennö att aldrig för någon annan nämna ett ord derom. Klockan är 10. Det är så tyst i det gamla huset, ait man kunde böra sitt eget hjerta slå. Barnets jemna och tysta andedrägt, knäppninen af gummans gåmla guldur, som hänger öfver sängen, och raspet af nålen i den