Aftonbladet – 16 september 1857, sida 2

då på fönstret safni tysta och orörliga, svarade de icke på Louises röp. bHvarföre svarar icke Amalia?, sade den gamla pikan förtretad, då hon kom fram till dem. Men den lilla flickan kastade sig syftande i Louises famn och 8log armarne krämpsaktigt ombkring hennes hals. å : ;Hvad är det ät er, Amalia lilla? Har Alfred varit elak emot er? frågade Louise, uider det hon bar hem Amalia. Nej, nej, söta Louise! ... Tag Alfred med, annars kan spöket taga bonom! hviskade dea lilla uppskrämda flickan ifrigt, just i detsamma Louise stängde förstugudörren, utan att märka att Alfred med äogslig uppsyn ovilkorligt följt henne. . Den stackats gossen stod utanför stilla en stund, men slutligen, samlande allt sitt mod, smög han sig utmed väggen bort till dörren af det lilla ruckliga huset, som var hans hem: Men fosterföräldrarne voro borta på söndagen; dörren vår igenlågt och han slapp icke in; utan satte sig hopkrupen på trappsteget utanför för att invänta dem. Det hade nu blifvit fullkomligt mörkt. Klockan slog 9 i Adolf Fredriks kyrktorn och sömnen hade slutligen segrat öfver förskräckelsen, ; Med hufvudet lutadt emot tröskeln, de små magra händerna hbopknäppta öca den lilla klena kroppen, ofullständigt bevärad emot höstqvällens kyla, då och då skakad af en rysning, sof lille Alfred likväl en tung och qvalfullsömn. Om den okände far, som en gång gifvit honom lifvet, kunnat se honom i detta ögonblick, så vacker, så blek och skälfvande; äå ensam och .öfvergifven, med detta smärtfulla drag kring sina slutna läppar, hvilket berättade hans redan genomgångna lidanden och äntydde dem, som framtiden förvarade åt detta förskjutna barn, så skulle kanhända denna framtid förändrats.