Aftonbladet – 14 september 1857, sida 2

tare: skinnfodralet till. gummans glasögon såsom märke mellan bladen. Hon sjelf har, upprätt och utan att ändra ställning, försjunkit i sin vanlig middagssömn. Det ringer just nu till aftonsången. Sep tembersolens strålar falla snedt öfver taket midt emot och kasta en mjeltsjuk dager öfver den trånga ränden. Klockornas monotona ljud utanför oc knäppningen af det gam la vägguret. derinne är det enda som stör tystnaden. ; Den lilla flickan, som några minuter suttit försänkt i beundran öfver träsnittet med den populära tuppen på titelbladet af sin bok, reser. nu upp hufvudet.— hennes lilla blomstrande ansigtesantar ett uttryck af oro, OC! nästan fruktan, som icke minskas då hon betraktar den gamla, hvars ansigte, alltid blekt och förtorkadt, nu sjunkit ned emot bröstet ochi genom sömnen nästan fått utseende af ett liks. Denna tystnad, denna enslighet behagar icke det arma barnet; hon lägger sina små händer tillsammans med en ängslig åtbörd och ser sig rädd omkring. Men i detsamma hörs utanför fönstret det glada sorlet af flera barnröster, och liksom löst ur sin paniska fruktan, smyger hon sig på tå, med klarnadt an-. sigte fram till fönstret och tittar ut. Fyra.eller fem små söndagsklädda, d: v. strasgranna ungar ha stannat utanför; en af dem, en liten gosse om 7 år med rena och fina drag, men blek, mager och spenslig, har sina ögon oaflåtligen fästade på fönstret och hsng nickande besvaras tyst och lifligt af den lilla skönheten innanför. Slutligen drar han fram ur fickan på sin blus en liten skarlakansstå trähäst på en gräsgrön mark med trissor under och visar henne. Öfverraskad och förbländad af denna syn; gör den lilla flickan jen oöfverlagd rörelse, pallen på hvilken hon klifvit upp faller öfver ända, hon sjelf är nöra