Aftonbladet – 14 september 1857, sida 2

h brundlagsförändring borde få fattas af anIra representanter för folket, än sådana som l olitvit valda med full kännedom hos valmän. en deraf, att äfven denra utöfning af fol-): sets suveränitet skulle komma att genom : le hu valde representanterna ega rim, Och aed lemnadt tillfälle derjemte för de ee-l are att inhämta folkets vilja och mening, ! nnän de ginge att fatta ett sådant beslut. ) Ven intetdera kan ega tum, om det, såsom ar Ginther i September vill påstå, skulle i) strid med grundlagens uttryckliga bud vara redan sämlade ständer tillåtet att i ämnet besluta. On det mMedgifves, att man äfven i afseende på svensk grundlag, likasom i af: seende på all annan sö får öch bör söka genom; tolkning utle.a lagens rätta grind och mening, eböru grundlagen sjelf bjuder att den skall tillämpas efter ordalydelsen, så är följaktligen äfven en sådan tolkning, om den sker i förnuftigt frisinnad riktning, afgjordt emot den tydning, som konungens rådgifvare nu velat göra gällande. Att hr Ginthers nya tydning är bestämdt stridande mot ordalydelsen, behöfver ej bevisas för någon, som kan läsa innantill. t Hr Gäntber i September säger, att 91 och 92 endast bestämma den yttersta tid, hvarefter rikets ständer skola ega att sammankomma för att efter eget godtfinnande förordna om riksstyrelsen, men att detta stadgande icke innefattar något förbud för redan samlade ständer att med konnngens samtycke i ämnet tidigare besluta. Grundlagen innehåller icke ett ord, som berättigar till en sådan tolkning. Stadgandet är fastmera allde!es ovilkorligt, att statsrådet inom femton dasar ejter de tolf månadernas förlopp (det står ioke: senast inom nämde fid, såsom det eljest skulle ha gjort) skall sammankalla rikets ständer, och först derefter heter det, att riksen? ständer tage den författning om rikets styrelse, hvilken de nyttigast finna. Först då inträder rikets ständers makt i detta hänseende, sedan de nemligen blifvit för detta ändamål särskilt af folket utsedde, men den inträder då äfven med en maktfullkomlighet, som alldeles icke fordrar eller förutsätter nå3zot konungens samtyckes. Då hr Giinther i September vidare, trots detta uttryckliga grundlagsbud, i konungens råd drifver den läran, att denna tidsbestämmelse icke skulle inneaålla något hinder för båda statsmakterna att, sedan behofvet af ett långvarigare regentskap visat sig vara för banden, när som helst vidtaga de åtgärder, som det redan inträffade fallet anses göra af nöden, och att denna uppfattning skulle få stöd af den tillämpning dessa föreskrifter tillförene erhållit i en-vida mera utsträckt omfattning, än den nu-ifrågasatta, så har hr Giiother i Februari sjelf redsn på ett slående sätt besvarat denna argumentation, då han härom iland annat yttrade: Detta sätt att sålunda stifta lex in casu är ett ganska lätt sätt att afgöra saken; der icke grundlagen innehåller något hinder deremot. Men hos oss låter sådant sig icke göra; vi hafva i sjelfva grundlagen afsagt oss rättigheten dertill och kunna således icke tillvägabringa en lex in casu, om vi än önskade det. Då behofvet är för handen, är det för sent att lagstifta i ett ämne, som erfordrar tre år för att kunna , afgöras, och lika litet är det oss tillåtet att på sidan om gällande grundlag på förhand stifta en lag, som personelt uppdrager regentskapet åt någon viss prins. . Här har visserligen blifvit sagdt, att sistnämde utväg ganska väl skulle kunna vidtagas på samma sätt, som det skedde åren 1812 och 1818. Jag vågar dock tro, att oaktadt det skett tvänne gånger, så skall dock samma utväg icke vidare kunna komma i fråga, enär den måste anses såsom rentaf olaglig ochrevolutionär,. Vi förena oss för vår del i detta afseende med hr Ginther i Februari emot hr Ginther i September, och besvara der fråga, som vi stält i spetsen för denna uppsats, med ett obetingadt nej.