Aftonbladet – 11 september 1857, sida 2

dock folkets stiveränitet i sin fulla utsträckning alldeles icke öfverflyttad på rikets ständer, hvilka pumera icke, såsom fallet var vid 1809 års rikedag, utgöra en konstituerande församling red full och oinskränkt makt och myndighet att handla på svenska folkets vägnar, utän för alla sina beslut och åtgärder äro på döt mest bestämda sätt begränsade af det vilkoret; att dö obrottsligen skola iakttaga grundlagens alla stadganden. Genom att bryta emot grundlagen och fatta beslut, Bvartill de icke erhöllit något berättigande, kunna ständerna sålunda göra sig till revolutionära förbrytare just emot folksuveräniteten och rättsligen förverka sitt representantkall. Regeringsformen och riksakten ha icke velat veta af nårot slags prinsregering; de ha såsom regel för alle de fall, då konung är alldeles förhindrad att tagä böfåttnihg med regeringsärendena, stadgat en interimsregering bestående ef svenska och vorska statsrådet; men för att ieke,i bändelse konungen skulle resa utrikes och icke visa sig böjd att återvända eller hans sjukdom skulle bli långvarigare än ett år, interimsregeringen skulle komma ätt erhålla karskteren af en permanpent i stället för interimistisk styrelse, har blifvit stadgadt, att sedan närida interimsregering fört styrelsen ett helt år, skola rikets ständer på det sätt dem godt synes förordna om fikets styrelse, hvarvid det naturligtvis är dem obetaget besluta, att interimsregeringen ännu längre skall fortfata dermed; eller anordna en annan styrelse. Sådant är förhållandet enligt de orubbadt qvarstående och oförtydbara konstitutionella stadgandena. Bland de påståenden, söm framkommit i ändamål att försvaga och bortadvocera derås kraft, är det ett bland de orimligaste, att 40:S skulle blifvit kraftlösgjord genom riksakten, hvilken i sista punkten af 7 visserligen icke uttryckligen nämner 39 och 40 S5 i regeringsakten, snen dock tydligen åberopar dem, då den taiar om de tillfällen, då efter Sverges och Norges grundlagar rikets styrelse föres af statsrådet; det vill, hvad Sverge angår, just säga de tillfällen, då 39 och 40 SS regeringsformen skola tillämpas: Någonting, som borde i väsöntlig mån bidraga till att öppna ögonen på Dagbladsinsändaren, är det ampla och högtrafvande besöm, som Svenska Tidningen i dag egnar åt hans uppträdande och åt den författarepersonlighet, som nämde blad tror sig kunna och anser sig böra afslöja bakom de anonyma uppsatseroa i Dagbladet. Det är i sanning både ömkligt och löjligt att se Svenska Tidninges. i sarima andedråg som den falskligen pöstår att Aftonbladet spårer mer efter artiklars ursprung än efter derag innehålls; sjelf vara ferdig till att gissa hvem en anonym itisändare i ett annat blad kan vara, och orda om de personliga relationer, i hvilka han förmodas ha stått och stå till Aftonbladets redaktion. Vi ha i denna sak meå allo flit sett bort från allt personlig och icke i ringaste mån frågat efter hvem som kunde vara författare till det eller det, utan endast hvad han haft att anföra. Skulle äfven Svenska Tidningens antegande i afseende på författarsk pet till artiklarne i Dagbladet vara alldeles riktigt — en fråga, hvarpå vi icke vilja inlåta oss — så kan Svenska Tidningen vara fullkomligt öfvertygad, att den lifliga aktning, vi hysa för den sålunda förmodade författaren, och vår likstämmighet med honom i de flesta politiska frågor icke kunna förmå oss att dagtinga med vår öfvertygelse om nödvändigheten att hålla grundlagens bud oförkränkt. Hvad värde den ifrågavarande författaren bör kunna sästa på det smicker Svenska Tidningen nu med så frikostig hand öser öfver honom, derom kan man lätt döma, då man vet, huru samma tidning eljest, då hon med rätt eller orätt trott sig i Aftonbladet spåra någon uppsats af hans hand, genast varit färdig att öfver densamma utgjuta ett florilegium af de mest valda otidigheter samt att åt författaren ge en mängd epiteter, som klingat helt annorlunda än de, som han i dag erhållit. Men så är det; när man sätter sig emot vederbörandes syften och jumkrarnes planer, då är man utsliten, andefattig och lättfärdig ; men när man företager sig att rycka kastenjerna ur elden åt de maktegande, då blir man der mest framstående man, då blir man framför alla andra en duglig, en. läsbar, en insigtsfull författare. Men icke blott i andra frågor, äfven i den fråga, hvarom striden just nu gäller, har Svenska Tidningen förut, d. v. s. för icke längre än för omkring tre månader sedan, bedömt den politiske skriftställare, som hon nu uppgifver vara författare till Dagbladsartiklarne, icke blott på ett helt annat sätt, utan på ett så fullkomligt motsatt sätt, att man icke kan annat än häpna öfver den på så kort tid åstadkomna förändringen. Samma Svenska Tidning yttrade rörande samma sak och samma man fredagen den 5 Juni innevarande år följande: Man får i våra dagar höra och läsa de mest oväntade trosbekännelser. Visserligen hörde vi på riddarhuset, den dag, då konstitutionsutskottets betänkande om riksstyrelsens sförande för vissa fall var under öfverläggning, hr Dalman framkasta möjligheten af en undantagslag vid sidan af grutdlagen, en adress från ständerna, i likhet med den, som skedde 1818, bemyndigande konung Karl Jo