Aftonbladet – 10 september 1857, sida 3

alla de, som bafva uppfunnit ett dubbelt prestadöme nemligen dels ett SA och allmänt; och dels ött j utvärtes och särskilt; och som. föregifva att S:t Pevus nar talat om det första af dessa. Hvari består då deras utvärtes och särskilta prestadöme? Och skall detta då icke förkunna Guds herrlighet? Här gifver Petrus just det andeliga och allmänna presterskapet befallning derofn.. Detsamma bestyrkå också Kristi egna ord hos Matthens, Marcus och Incas, när .han säger till dem alla vid den sista aftonmåltiden: görer detta till min åminnelse.s Detta har ban icke blott sagt till de plättrakade och smorda, ty annars skulle ju inga andra än de ännamma Christi lekamen och blod. Men nu består åminnelsen alldeles ieke i något annat, än just ordets förkunnande, såsom Paulus också atlägger det, när han säger: ty så ofta I äten af detta bröd och dricken af denna kalk, skolen I förkunna Herrans död, till dess han kommer. Men att förkunna Herrans död, vill icke säga något annat, än just detta att förkunna der Herres dygd, som hafver kallat oss från mörkret tili sitt underliga ljus.. Derföre är det ett dumt snaci af dem att säga, att apostelns ord blott angå presteståndet eller de personer, som äro prestvigda genom deras narrupptåg, oaktadt aposteln här åläg ger och förpliktar alla och en hvar till:samma ords tjenst.. i Härmed hafva vi då tillräckligen: bevisat. hvad dessa skriftställen på det starkaste och klaraste sät: äfven bevit.na: nemligen att Guds ords tjenst, som är kyrkans vigtigaste embete, alltid tillhörer all: kristna gemensamt, ja; är icke blott deras rätt, utan äfven deras plikt. Derföre är och måste prestadömet också nödvändigt vara ett för alla kristna gemensamt. embete, så att mot dessa gudomliga maktord gälla alla fäder och kyrkoförsamlingar så mycket som intet, om de än vore flere, än att de kunde räknas; och lika litet ligger der makt på någon gammal slendrian och all verldens vana, som är den lösa grund, hvarpå de plättrakade stackrarne understå sig att bygga sitt prestadöme: Den andra prestförrättningen är att döpa: en förrättning, som man i nödfall till och med gifvit åt qvinnan rätt att sköta, och som nu snart icke längre räknas för någon prestförrättnipg. Men antingen det behagar papisterna eller ej, så måste vi här för dem lägga i dagen, och dertill begagna deras egna medgifvanden såsom bevis, att alla kristna, qvinnorna inberäknade, äro prester, utan plättrakning och utan något utvärtes prestmärke; ty när man döper, så uttalar man in det lefvande ordet; som pånyttföder själarne och frälsar från synd och död, och detta bar ju, utan all jemförelse, mera att betyda, än att välsigna brödet och vinet;.ty att föra Guds ord, är kyrkans vigtigaste embete. Den tredje förrättningen består i att välsigna och utdela det invigda brödet och vinet. Här stoltsera de plättrakade och berömma sig af, att segren är på deras sida; här trotsa de riktigt, och säga: denna makt har ingen annan, hvarken englarne eller den beliga jungfrun, Guds moder. Vi vilja nu icke vidare inlåta oss på detta sladder, utan svara blott, att också denna förrättning är gemensam för alla kristna, alla kristnas tillhörighet, likasåväl som de andra delarne af prestadömet. Och vi begära icke att någon skall tro oss-bara på våra ord, utan vi grunda vårt påstående på Herrans ord och uttryckliga förklaring, när han vid nattvarden säger: detta görer till min åminnvelse! ty också de plättrakade presterna medgifva, att Kristus genom dessa ord har skapat prester. och gifvit dem fullmakt till att välsigna. Men nu bar Han talat dessa ord till alla sina lärjungar, så väl till dem, som den gången voro närvarande och åto och drucko af brödet och vinet, som också till alla dem, som senare i tiden skulle komma till att äta och dricka deraf. Häraf följer då, att den fullmakt, som här gifves, är gifven till dem alla; och häremot hafva de andre ingenting annat att sätta eller anföra, än fäderna, kyrkomötena och det gamla bruket samt deras alra yppersta trosartikel, hvilken lyder sålunda: vi hafva de flesta på vår sida, och vi bruka så, derföre måste det vara sant och säkert. Ytterligare kunna vi såsom vittne framföra St. Paulus, som säger: jag hafver undfått af Herran det jag ock eder gifvit hafver,. Paulus talar äfven här till alla korintierna och ställer dem alla lika, d. v. sg. viger dem till prester, med fullmakt att välsigna sakramentet. Och slutligen på sidan 54: Vi stå deremot fast på, att här intet annat Guds ord gifves än det som alla kristna äro förpliktade att förkunna; att här icke gifves något annat dop än det,som alla kristna kunna meddela, att det icke gifves någon annan åminnelsemåltid vid Herrans bord än dep, som hvar och en kristen efter Herrans egen instiftelse kan begå; att här icke gifvas några andra slags synder än dem, som hvar och en kristen har rätt att lösa och binda.s Jag har uppläst dessa stycken derföre, att deraf tydligen följer, att vår gamle reformator i afseende å sakramentallager och församlingarnes rätt att döpa barn var af en annan tanke än svenska presterskapet nu är, och detta så tydligt, att om: den. hedersmannen kunde stiga upp ur sin graf och ställas ansigte emot ansigte med vår nuvarande :erkebiskop, som deltagit i regeringens beslut om sakramentallagen, hvilken belsgger nattvardens utdelande af andra än prester med hårdt ansvar, så, och då en och samma sak icke kan på samma gång vara och icke vara, eller icke vara på en gång sig sjelf och sin motsats, så måste ettdera inträffa, nemligen ant-.ngen att Svea rikes erkebiskop doktor Reuterdabl icke kunde anses vara riktig lutheran, eller ock a.t doktor Luther sjelf icke kunde anses bekänna den rena evangeliska läran. Sedan jag nu uppläst några de vigtigaste ställen af denna doktor Luthers skrift, ber jag dock tillika få tillkännagifva, att ehuru det klarligen synes, att det mesta, som Lnther yttrat om papisternas anspråk inom kyrkan i afseende på ordets förkunnande och sakramentala förrättningar, i fullt mått gäller äfven om vår kyrkas presterskap och dess begrepp om sin uteslutande rätt inom församlingen, så har det endast varit med hänseende till innehållets stora vigt för den sak, hvarom här är fråga, som jag ansett mig förpliktad att åberopa sjelfva verba formalia och att sådant alldeles icke skett med biafsigt att på något sätt kasta skugga på vårt svenska Presterskaps personliga värde, hvilket jag anser både i bildning och sedlighet stå lika högt som något annat presterskap, och måhända högre än de flesta af dessa korporationer. Sun NORGE. De i dag ingångna tidningarne från Kristiania gå till den 7 dennes. g nn