Aftonbladet – 9 september 1857, sida 3

migsutisitbanförande hafva ttgätt från det begrepp, att kyrkansbör irafseende på församlingen följa den kända satsen: Den man älskar, den agar manp, evär han mycket utförligt utvecklat nödvändigheten af den strängaste tukt och herrans förmaning emöt affällipgar, så att han nästan synes mig betrakta vår statskyrka mera som ett tukthus än som ett religionssamfund. Då man stödjer sitt motstånd mot den kongl. propositionen på sådana uttryck, som att den rubbar sekelgamla förhållanden, eller att ingen religionsfrihet behöfves,; kan jag ej förstå an pat, än att dessa uttryck vittna om en stor farhåga för religionsfribetevs-följder saft gi va anledning att misstänka. att det icke står så alldeles rätt till med öfveriygelsen om-den egna statskyrkans inre styrka; ty i-motsatt fall-behöfde man väl icke taga sin tillflykt till-dylika fraser. Hr Tham har äfven mycket utbredt sig öfver vådan af mormonismens införande, men synes idervid hafva helt och hållet förgätit, att mornionismen icke är tillåten här i landet s: mt att, enligt. förslagets uttryckliga innehåll, öfvergång ej får ske till andra religionssämfund än sådana, som i riket: finnes -eller främdeles med konungens tillståna bildas. Semme talare har äfven nämt socialismen såsom en mycket farlig religiös sekt. Eburu der värde ledamoten beklagligtvis nu ej är närvarande, måste jag dock söga, att jag till min stora förvåning i qväll för första gången hört omtalas socialismen såsom en religionssekt. Jag har förut trott, att socialismen var en benämning på en viss riktning af statsekonomiskt politiska åsigter, afseende samhällsinrättnipgens ombildande : på andra grunder än del: nuvarande, men att den skulle vara lika illa anskrifven i:religiöst som i socialt;hänseende, var för mig I i sanning obekant. Hr Tham har vidare varnat oss för faran af papismen, men hån har icke tagit i betraktsnde eller icke velat förstå, att papismen ligger ganska nära vår ortodoxa lära, till stöd för hvilket påstående kunde åberopas en och annan uppsats I i den såsom fullkomligt ortodox erkända Nordiska kyrkotidningen. Emellan papismen och katolicismen sr afståndet icke särdeles stort, och anmärkas. bör: jemväl, att: ehuru våra prelater-i fråga om dogmerna anses vara stränga lutheranör, äro de dock i fråga l om kyrkans förhållaade till församlingen tämligen katolskt sinnade. Eo föregående talare har äfven gifvit ridderskapet och adeln en ganska intressant upplysning, då han uppläste en del af den Augs-) burgiska bekännelsen; af ett innehåll som utvisade, k att depsamima icke innebär någon egentlig protest : mot katolicismen. Jag vill icke längre uppehålla mig vid hr Thams J: anförande, ehuru mycket ännu vore att derom säga, ): utan öfvergår till den del af det kongl. förslaget, som I jag egentligen anser böra tagas i betraktande, nemligen den 2 angående ansvar för utspridande af villfarande lärosatser... Undernuvarande förhållanden och då vår statskyrka under så långvariga tider varit stelnad i siva gamla former, vill jag ganska ger-. na medgifva, att det måhända hade varit ett nog I brådstörtadt steg, om man nu genast velat införa re. ligionsfriheten i samma wutsträckning som i Norge och Danmark. Jag för min del anser derföre uti: denna :s invebåll en lycklig medelväg vara funnen för att ej kunna gifva ortodoxien anledning att fråmkasta. för stora skräckbilder, men kan dock ej underlåta att anmärka, att uttrycket: den rena. evangeliska, lärans grundsanningar är till.sin betydelse så vidsträckt, att detsamma möjligen :kan medföra vådor, särdeles om jag jemför detsamma -med 1:sta S:8 innebåll, nemligen att öfvergång från svenska statskyrkan till annat kristligt religionssamfund är tillåten, -men att, intill dess anmälan derom skett, man skall vara pliktig att i kyrkligt hänseende ställa sig till efterrättelse de för svenska kyrkans med-. lemmar gifna föreskrifter. , Man bar nemligen svårt att finna, att någon frihet här blifvit inrymd åt den talrika del af svenska församlingen, som icke vill utträda ur den svenska , statskyrkans gemenskap, men i en eller.;.annan. punkt af kyrkans satser är afvikande om shvad somöjär det: verkligt evangeliska och sabna, Det skulle ganska lätt kunna hända, ätt sådaha personer; oaktadt den beviljade religionsfriheten, blefve föremål för förföljelse derföre att de offentligen förkunnade sina sätser. Jag hämtar anledning till denna min färhåga derifrån, att hr justitiestatsministern sjelf har definierat uttrycket den evansj lärans grundsanningar så, att det från 1781 års ; religionsedikt hämtade uttryck bibehållits, nemligen så. daha satser, om hvilka intet tvifvel är att lärarne : af iden rätta trosbekännelsen derom äro enige. Men . nu är det bekant, att presterskapet i afseende å den gäl:ande trosläran har auktoritet, och då är det föga 1 troligt, stt detta presterskap, hvars medlemmar alla : aflagtedatt följa de föreskrifna dogmerna, blifver i afseende å någon dogm oenigt, ty när det gäller ! ått åt en-korporation-bibebålla inflytande och makt; torde det:sällan varafallet, att den eva ståndsbroän vill sticka ut ögonet på den abära. I afstende! på rätta förståndet af denna lärer man icke heller få förbise den tolkning deraf, som kan dragas sådom slutsats af hr statsrådet Anjous reservation. I förbigående -vill jag nämna, att det.icke är ntanp sin stora märkvärdighet, attchefen för ecklesiastikdepartementet reserverat sig emot hela förslaget, och detta förhållande leder mig till den tanken, att man inom presterskapet, som skall döma om sådana frågor, möjligen skall komma att åt gifvå en med 16 S regeringsformen ingaluäda öfrerbnsstämmande tolk: ning. Slutligen Hämtar jag ahbledning till farhåga äfven deraf, att en ledamot af detta id, som tilNkå tillhör presterskapet och här uppträdt med ett, omi icke särdeles uppbyggligt, åtminstone mångordigt öcH vältaligt anförande, har helt och-hållet fästatsig vid totaliteten af den hos-oss gällande ortodoxa. lärad och ansett densamma utgöra den rena evangelis ska lärans grundsanningar. Af allt detta har jag ansett mig föranlåten: att uppträda med en påminnelte emot denna del af det kongl. förslaget. Jag melgifver gerna, att det varit mycket svårt för regefingen att fullkomligt gå till mötes de allmänna önskningarne om religionsfrihet, men jag skulle önska, att lagutskottet, som kömmer att afgifva utlåtande-öfver den kongl. propositionen och, såsom jag HÖRpas, kommer att tillstyrka densamma, måtte för dedna sin ov nen afgifva en motivering, som vid I framtida bebof kan lemha en tjenlig och behöflig ledhing för omdömet, huruledes uttrycket: den rena evangeliska lärans grundsanningar må förstås i juridisk mening. För att äfven å min sida gifva utEL någon ledning i detta fall.ber jag att. fåanförå, icke mina egna åsigter, utan hvad en af vårt) lahlls utmärktaste män, Esaias-Tegner, yttrat uti ett). offentligt tal vid ett religiöst tillfälle i Wexiö dom: kyrka år 1832: Hufvudsaken i den protestantiska I trofbekännelsen, sade han, den,ledandetanken il: belk dess lärobygnad är ju -den,-att ingen -mensklig : sägen skall -binda vår tro; att tanken skall vara fri li ; l inom de vidsträckta gränsor,som uppenbarelsen utstakat;att forskniogen skall släppas lös i alla riktdi och -menskliga förnuftet, som också är en upPp else, hafva sin pröfningsrätt oförkränkt. Denna Er o är mensklighetens stora frihet, den är Guds korlungaförsäkran till jorden, den är kristendomens innersta merg och kärna. Utan den tanken äriogen utveckling möjlig af menniskoslägtets högsta anlag: .mendniskobildningeh; ty der den står stilla som ett förruttnadt vatten, der kan ej heller någon borgerlig: friliet trifvas, och ingen boja är så tryckande som i den, kvilken är fastsmidd vid hirmeten:Sålunda är 1 1 profeskenti, kyrkan alltjemt mensklighetens högHan är riktigt på allvar kär, tror jag, ty Här-). om dagen var det nära att han förgått gr FEN IP ra b OS RR 2 PERRGONE 1 JR rt