Aftonbladet – 8 september 1857, sida 2

öfver henne. Då man hör talare på riksdagen förklara, att katolicismen t. ex. skälle genom sin undefvisnings fruktansvärda kraft sätta folkreligionei i fara, xemedån den (katoligismen) ej försmår att utså det ringa: frö äfven på den mest otacksamma jordmån, imelan den vårdar hvarje platita, äfven den spadaste, och aldrig upphör att bedja, vaka och verka för sina afsigters ippnåendex, är det icke det läterska presterskapet, som man här anklagar? Låter man osgg ej tro, att det ser nare icke skulle kunna begagna samma medel att i religiöst roende inverka på sjilarne? Är icke detta ett rättvist straff, följande på förseelsen? Man ser här en kyrka, som åt börgerliga makten uppdrager trons vård, och söm sätter öfvertygelserna under statens värjo; hon låter tystnaden Kerska rindtSmkring sig; med biträde af de mest förtryckande lagar påbjuder hon offentligt utöfvande af en och samma gudstjenst, och. nöjd ned att få behålla den yttre menniskan, märker hon: ej att den inre mehniskan är nära att gå Henne ur händerna, derföre att hon örsummat att bevara sin eröfring: : Och har man ej gjort samma erfarenhet äfvenpå andra ställen? Om svenskarne äro d-kånta med: Frankrikes historia, så kunna le göra sig reda för samvetsfrihetens eller samvetstvångets olika verkan på statskyrkan. Kan man väl misskänna den styrka, som Nantesiska ediktet pi:vit katolicismen, då detta edikt följdes af ett sekel; stolt af sådana män söm Vincent de Paul, Pascal, Arnaud, Bossuet, Fenelon och Bourdaloue? Kan man väl oak:adt samtida. paradoxer förgäta det prof, som Nantesiska ediktets återkallande lätit katolska religionen undergå, då man genom hela adertonde århundradet betraktar dess ögonskenliga förfall-inom franska. samhället? Om dylika exempel förblifva onyttiga för Sverge och ej-bidraga att-göra-riksdagen benägen för en förändring i den religiösa lagstiftnin gen, kunde väl samma varnande lexa komma att äfven här upprepas, och ordningen komme 1å till dissenters, af hvilket slag dessa än aoå vare, att deröfver glädja sig. Det gifves så många saker, som blottställas och förloras genom -vänners skull, att det äfven ofta ins träffar, att andra befordras och vinnas just genom motståndares åtgärder.