Aftonbladet – 28 augusti 1857, sida 2

äldre afliden församlingsbo, som donerat en större penningsumma till altarprydnad. Det lärer dock ej korama att uppställas förr än första adventssöndagen I år, som tillika blir en jubelf est i anledning af kyrkans uppbyggande för 200 år sedan. (Sv. T.) — I Blekingsposten skrifves från Karlskrona den 21 Aug.: På Kallinge bruk nära Ronneby har landsfiskal Holm anstält visitation efter kronostämplad koppar och äfven funnit 3 14 af sådan vara, efter all anledning olofligen utpsaktiserad från kronans härvarande skeppsvarf. Saken är anhängiggjord vid domistol härstädes. — — Tidningen Öresundsposten innehåller under rubriken Sverges ecklesiastikminister en artikel, utur hvilken vi anföra följande. Efter att hafva erinrat, huru vi sett en och annan quasiliberal minister skapas och huru vi bevittnat framfödandet af åtskilliga lagförslag i framåtsträfvande riktning; men i flera afseenden dock funnit huru svårt vederbörande hafva att helt och bållet bortkasta den gamla gurdegen, yttrar tidningen: Ecklesiastikministern, hr statsrådet Anjou, har redan länge genom de mest slående fakta visat svenska folket, att ban är komplett otjenlig att i nittonde århundradet vara den ledande inom svenska kyrkan och skolan. Hade hr Anjou lefvat på den tid Upsala möte hölls, d. v. s. är 1593, skulle han tviffelsutan hafva vid nämde möte intagit en hedrande plats; man skulle möjligtvis i anseende till hans specifikt teologiska lärdom och hederliga karakter till och med hafva valt honom till deita mötes ordförande; hans namn skulle ha lyst ibland detta mötes underskrifvare och han skulle med ära ha gått till efterverlden; — men nu? — I stället har br Anjou vunnit den sorgliga rykibarheten att hafva gifvit sitt nama åt en skollag, som visserligen i åtskilligt är ett steg framåt, eburu man derför ej har att tacka hr Anjou, utan den sig påträngande allmänna opinionen, men som i andra atseenden visar hos vederbörande kontrasignant bristen på till och med vanlig sund omdömesförmåga och fullkomlig döfhet för hvad kunniga män i facket hafi att meddela och tillråda. Eller låter 4 t sig med sundt omdöms förena, att till grund för språkundervisningen lägga ett språk, franskan, som, utom det att det i allmäahet saknar inom landet skickliga lärare, dessutom är det svåraste, finast nyauserade, nyckfullaste af alla de moderna språken? Och en dylk bock begår hr Anjou trots alla svenska läraremötens tydligt och ofta uttalade åsigter. Vid alla dylika sammankomster har man nemligen medgifvit, med undantag af de få svaga kämpar för latinets prioritet, hvilka ännu finnas qvar, att tyskan eller engelskan bör vara det första utländska språk, som i skolorna meddelas. Att på ett så sjelfrådigt sätt, i strid med ett helt rikes bepröfvade lärarepersonal, utfärda en förordning, hvilken är en föriviflan för hvarenda skolas så väl lärjungar som lärare, är något oerhördt, och vi skulle knappast tilltrott en beskedlig Upsalaprofessor ega nog mod härtill; men positionen som minister, med den ministeransvarighet vi i sjelfva verket i Sverge ega, måtte ingifva höga tankar om egen ofelbärhet, helst man kusppast försökt, om ej i någon enda insänd artikel i Svenska Tidningen, att försvara det afvita stadgandet. Nog, af, detsamma står fast, skollärarne lamentera och äro uppbragta, men stoppa knytnäfven i fickan, ty hr Anjou är dock den som håller pungen och utdeiar de smulor, hvarsf de arma skolmännen skola lifnära sig. Pressen har likaledes visat befängdheten af nyssnämde stadgande, men hr Anjou låter ej, bekomma sig, och K. M:t är nog barmhertig att behålla hr Anjou qvar såsom skolans chef. Har siatsrådet Anjou redan genom ofvananförda tillgörande, ehuru det visserligen blott rörer en specialfråga, visat sig sakna praktisk blick i skolans angelägenheter, samt, hvsd värre är, förbisett deras enhäliga omdöme, som förstå dylika, och stannat qvar på en plats, han så illa fyller, har han dock genom sin intagna ställning i den stora kyrkliga frågan ännu mera dokumenterat sig som en värdig efierträdare af Reuterdahl, och med detsamma såsom blind för den stora religiösa rörelse, som nu pågår ibland svenska folket, och som fordrar nya lagar och institutioner inom det kyrkliga området, ifall man ej föredrager att se dessa rörelser urarta till våldsamma försök att häfda ssmvetsoch tankefriheten. Hr Anjou har nemhigen ensam afgifvit reservation mom statsrådet e: ot den kungliga propositionen om utvidgad samvetsfribet. Han ställer sig härigenom mot konoungen och alla öfriga statsrådsmedlemmarne. Han har härigerom stält sig äfven mot lagutskottet (?) som tillstyrker utvidgad religionsfrihet, samt mot hela den stora fraktion af svenska folket, som ej blott för principens riktighets skull, utan äfven för undvikandet af medborgerligt krig tillstyrker en större samvetsfrihet, än den man i Sverge för närvarande eger. Hr Anjou vidhåller således 1686 års lag, enligt hvilken hela folket gifves nära nog till pris åt presterna. Allt hvad hr A. anfört till försvar för sin åsigt i frågan är af så klen beskaffenhet, af så töråldrad halt, har så mångfaldiga gånger både med förnuftsskäl och genom erfarenheten blifvit vederlagdt, att vi derpå ej vilja spilla ett ord. Vi undra blott att konungen velat bibehålla en minister, hvars åsigter stå i rak strid mot kopungens egna så väl kända humana uppfattning af :yare tidens religiösa kraf, vi undra fver att hr A., som duger till åtskilligt annat, såsom att skrifva lärda afhandlingar och vara akademisk, ej sjelfiinsett att hans plats ej är på taburetten, utasiisettikon istorium; Her. en kateder; vi undra också deröfver att ej pressen med mera allvar och enighet fordrat hans åfligsbande ur ministören, helst den piats, han innehar, är den vigtigaste derstädes, isynnerhet i närvarande ögonblick, och derföre fordrar en man, som förstår sin tid och sitt lands intressen och ej bedömer dem efter skalan af akademiskt swåstadsvett, eller konsistoriell trångsinthet. Vi förmoda ock att landets representanter, vid den snart förestående behandlingen af religionsfrihotsfrågan, ej underlåta att närmare granska hr A:s verksamhet som ecklesiastikminis er och yrka hans afgåog ur ministören. I närvarande ögonblick är det af vida större vigt hvem som innehar ecklesiastikporiföljen, än hvilken af de öfriga portföljerna som helst, ty den enda bräcnanda frågan i landet är numera — den religiösa. Brist på tjenlig ecklesiastikminister torde ej vara att befara, vi nämna här blard många andra 6-dast hist. professorn Carlsson och juris professorn Naumann, båda kända för vetenskapliga och förijenstfulla arbeten och för öppet sinne för fäderneslandets och nyare tidens behof och fordringar. — — Redovisning för representationen på teatern å kongl. Djurgården till förmån för de genom branden på söder husville och nödlidande. Inkomst. Försålda biljetter. . Rår rmt 117: 25. Öfverbetalningar på 3:ne perquetbiljetter . 1 H 4: 50. ; Summa Rdr rmt 121: 75. i; Som all vid representationen biträdand: afstått ; från sina arfvoden för aftonen, tillfaller hela inkomsten oafkortad de nödlidande.