Aftonbladet – 28 augusti 1857, sida 2

er — till tant; han ville så gerna tala vid ant, sa han. Ja, Ade lilla, jag skall tala vid honom. Och sån, fortsatte Ada, tog han mig till sig, klappade mig på hufvudet och sade: Ada, håller du mycket af tant Carlina? Och så sa jag: Ja, pappa, mycket, mycket, bon är alldeles i mammas ställe! Då kysste han mig på pannan och jag tror han gret... Ja ja, pappa är sjukare än ban säger. Carlina kunde ej låta bli att dra handen ur muffen; och äfven hon klappade det lilla sändebudet. Då Carlina inträdde, fann hen herr Berndtsson (bon hade ej sett honom på länge, ty numera Kelsade han aldrig på bos sina vänner) om möjligt ännu mera dödlik än förut. Då och då flög en skär rodnad upp på ena kinden, händerna voro brännheta, läpparne sutto liksom fasttorkade vid de elfenhvita tänderna och på tinningen sågs det blå ådernätet utbredt som på en flodkärta. Detta blod skulle snart, då förlossningens engel steg ned, lik den heliga floden Ganges rinna tillbaka till sin källa, Välkommen, mamsell Carlina! sade herr Berndtsson och sträckte ut sin genomskinliga hand. Ni ser att nu är tiden inne... Ärni färdig? Ja, herr Berndtsson, jag är färdig att bli Adas mor! Den sjuke betraktade henne länge stillatigande. . Och detta, hviskade han slutligen, svarar ni, bästa Carlina, med godt mod, med sanniog i edra ögon ? Ja, det kan jag. Och ni älskar då ingen annan ? Carlina slog ner ögonon. Ni gör ingen uppoffring? Carlina slog upp den vackra blicken och