Aftonbladet – 26 augusti 1857, sida 3

på de stallen 1 utlandet, dem han Jug for kännedomen af dessa förhållanden besökt. På graden äf djupare bildning, säger författaren pag. 114, vkommer alltid naturens ädlare behandling i ett land att bero; liksom graden af det mer elier mindre vårdade skick, hvari naturen i det hela befinnes, alltid kan betraktas såsom uttryck af den punkt af utveckling, på hvilken den sedliga bildningen der befinner sig. Det är denna sedliga bildning, i hv rs luft de institutioner försvinna, som sedan våldets dagar ligga qvar öfver arbetet ech arbetaren; det är den, som framkallar denna samverkan mellan dem som gifva och dem som utföra arbetet. Dess anda är en af de förnämsta beståndsdelarne i arbetets lifsluft. Ett vindkast af den skiftande smaken för dageh kan visserligen för en tid der och hvar framkalla en mer eller mindre konstlad behandling af naturen; men sedan vindkastet gått öfver, förfalla dock genast dessa fåfärgans och det mera ytliga skönhetssionets lekverk. Sådan är i sjelfva verket alla de trådräta lustgårdarnes, hela den gamla franska och hollåndska parkkonstens historia, hvilken står i det innerligaste samband med lynnet af hela den, tidens kultur. Den sedliga bildningens förhållande till naturen är ett helt annat. Den utesluter visserligen ieke parkkonsten och dess verk i smått, utan ingjuter tvärtom deri mera lif och sann natur; .men dess ärbete för naturen går döck ut på hela näturens mera allmänna förädling i likhet med de åsigter, som i början af denna. framställning blifvit uttalade. Öfverallt skall man emellertid finna, hurusom andens öch den yttre naturens odling gå hand i hand med hvarandra, inverka på hvandra, och hvardera på visst sätt uttrycka den andra. I dessa ord torde han velat angifva utgångspunkten för sina åsigter i den sak, för hvilken han med detta arbete uppträdt. Bokens innetåll har sålunda erbållit en prägel af allmänt intresse. Derföre, vare sig författaren redogör för landtbruksskolans eller den enskilte trädskolmästarene eller den offentliga vetenskapliga institutionens eller den private blomsterälskarens trädgårdar, de offentliga eller enskilta parkerna, öfverallt är sammanhanget mellan denna art af odling och den ällmänria bildningen framhållet; och öfverallt äro tillika sakförbållanden uppgifna, som äfven för sjelfva yrkesmannen måste låta trädgårdarnas och parkernas detaljer liksom växa upp omkring honom, allt under det han i och genom läsningen bör känna sig alltmer såsöm verksam medlem af det bildade sambället i allmänhet, och ej: blott af trädgårdsmästareskrået. Författaren synes, såsom äfven i förordet nämnes, med dessa sina uppsatser hufvudsakligen ha velat påkalla den svenska Jandtmannens uppmärksamhet. Och för den, som under sina resor genom våra landsbygder i ett eller annat ändamål haft tillfälle att se det mindre goda skick, hvari så många äfven af våra större herrgårdars naturomgifning befinner sig, för att icke täla om de mindre samt om bondgårdar och torp o. s. v., måste författarens klagan i förevarande fell befinnas vara rättmätig och tidsenlig. Hans förklaring i detta hänseende finna vi sidd. 120 — 121, der det heter: Det icke obetydligt försommade skick, hvari flere af de nuvarande egendomsegarne torde hafva emottagit sina gods, och deras derutaf föranledda riktning närmast på sjelfva landtbruhets befrämjante, torde väl vara förnämsta skälet för bristerna i gårdarnes yttre kultur uti ifrågavarande hänseende. Möjligen har dertill bidrägit äfven en viss, tämligen allmän obekantskap med naturförsköningskonstens väsende och närvarande ståndpunkt. Man har nemligen förestält sig denna bestå egentligen endast i anläggandet af några mer eller mindre konstlade småpartier eller såsom en slågs trädgårdsmästarekonst, som endast arbetar i ett småaktigt intresses tjenst, samt fördenskull betraktat henne såsom ett blott lekverk i jemförelse med det landtmanna arbete, hvilket afser nyttan. Också måste vi erkänna, att om det intresse för naturens konstbehandling, hvilket vi önska att kunna väcka, vore af den sjelfviska, sjukligt romantiskt-estetiska art, hvarifrån man sedan långliga tider tillbaka utgått vid betraktzndet och behandlandet af äfven de vigtigaste frågor, men mot hvilken nu med skäl en fi entlighet i tänkesättet gjort sig gällande, så gjorde vi oss förtjente af att erhålla det tillrättavisande svaret: att den nyckfulla, sjelfbehagliga leken med det praktiska lifvets uppgifter har räckt länge nog; det är tid att mogna till allvar. Men det är just från sjelfva bottnen af detta svar, som den af oss här uttalade uppfattningen både af det sanest etetiska förhålländet till naturenoch af dess förhållande till vårt sedliga medvetande utgår. Ett upphäfvande af detta sedliga medvetandets estetiska förhållande till naturen skulle endast vara en ny ensidighet. Menniskan lefver dock icke af bröd allenav. Den satsen har sin tillämpning ej blott inom alla de bildningens och de sedliga intressenas områden, hvarmed man i allmänhet anser det vara sin plikt och sitt behof att befatta sig, utan den gäller äfven med afseenie på menniskans bebandling af naturen. Den, hos hvilken bildninge:s högre intressen äro sant lefvande, kan t. ex. ej ur sitt bibliotek, sitt tafvelgalleri 0. 8. Vträda ut i en ful eller förfolad natur, utan att dervid känna det vara sin ovilkorliga uppgift att upprätta naturen omkring sig och omskapa denna till ett lefvande tafve!galleri, samt sålunda förverkliga konsten i lifvet, flytta den högre bildningen liksom ut ur sig sjelf och sitt förmak in i naturen, för att så göra denna till en spegel af det lif, som rörer sig inom densamma. För en sådan stämning blir naturens upprättande till ordning och skönhet icke ett godtyckligt lekverk, bestående i en plantering af en eller annan blomsterarabesk eller något dylikt kring boningsböset, utan en sedlig nödvändighet, hvilken ban med glädje erkänner böra gå hand i hand, om också något i efterhand, med arbetet för nyttans skull, . allt efter tillgången af de medel, som detta arbete inbringar. I öfverensstämmelse med denna uppfattning af sitt ämne har författaren äfven gifvit de särskilta afhandlingarne en mera allmängiltig karakter. Så framhåller den första uppsatsen odlarens rätta förhållande till sin jord och naturomgifning, under det den tillika visar, hvilken plats odlaren intager i förhållande till naturen, i allmänhet i jemförelse med: yvetenskapsmannen och konstnären. Det i våra dagar allt mera uppmärksammade förhållandet mellan det nyttiga och sköna, mellan yrke och konst är här äfven upptaget och belyst. I den dei följande afhandlingen om träd gårdsodling och parkkonst såsom läroämnen vid den högra landtbruksskolan har förf; velat visa, huru landtmannen uppfostras till en för naturomgifningens vård verksammare uppfattning af sin kallelse; Vi rekommendera denna uppsats till den bildade landtbrukarens uppmärksamhet. I de begge följande: uppsstserna redogör förf. för en del utländska större trädskolor och trädgårdar, allt med häntydning på den i dylika anstalter. bedrifna odliogens förhållande till. den allmänna bildningen, liksom äfven på våra svenska förhållanden i förevarande fall. mn RR RR FR ER -— J—