Aftonbladet – 17 augusti 1857, sida 2

De med gårdagens post ankomna engelska tidningarne gå endast till den 10:de och knnna således icke ännu innehålla några närmare unde rättelser om parlamentsdebatten den il, då lord Palmerston, enligt vår den 12:te dennes meddelade telegrafunderrättelse, tillkännagaf, att England gifvit efter för Frankrikes önskhingar i den nyaste turkiska förvecklingen (). Em-:llertid finner man, att under de föregående dagarne den engelska pressen och än mer den österrikiska hade häftigt utfarit emot de fyra makternas, Frankrikes, Rysslands, Preussens och Sardiniens förena e anspråk. Times synes vilja skjuta skulden på undererdnade personer, hvarmed troligen menas Englands trätgirige ambassadör 1 Konstantinopel, lord Stratford-Redeliffe. Den franska pressen försvarar deremot hr Thouvenel!s förhållande, och Sitcle gendrifver i ex le ande artikel Morning Posts anklagelser och hoppas, att England skall i denna fråga fatta det beslut, hvarvid denna makt, enligt telegrafdepeschen, nu verkligen stannat. Vi meddela här Times artikel af den 10:de, hvoruti ådagaläggas vådorna för Porten och iör Europa af Donaufurstendömenas förening, hvarom väl nu för ögonblicket icke egentlisen omedelbart är fråga, men hvilken, som bekant är, länge utgjort ett föremål för Rysslands och Frankrikes önskvingar i strid emot Portens, Österrikes och Englands åsigter. Den ifrågavarande artikeln är af följande lydelse: Det vore verkligen besynnerligt om underordnade diplomaters misstag skulle sätta på spel hvad Frankrike och England med så stora uppoffringar af egendom och blod tilkärspat sig i Orienten. De äro väl få i de båda länderna, som rött veta hvarom egentligen är fråga vid den moldau-vallachiske striden. Ingen af de båda stormakter, som genom föreningen af sina krafter förde den stora striden på Krim till ett lyckligt slut, kan hafva ett direkt intresse i saken. Viäro för långt aflägsnade från skådeplatsen, der detta drama spelas, för att frågans lösning, den må utfalla huru som helst, skulle kunna omedelbart beröra oss. Det är annorlunda med Österr.ke, Ryssland och Turkiet. Hvarje uppgörelse, som bringar de farliga grannarne närmare de österrikiska provinserna, är naturligtvie obehaglig för österrikiska regeringen. Nu skulle, enligt de österrikiska statsmännens sigt, föreningen af de båda furstendömena under en regent vara en sådan uppgörelse. Derföre motsätta sig Österrikarne densamma. Sultanens råd se också med ovilliga ögon en lösning, som skulle innebära en fara för integriteten af deras herskares område. Såsom en sådan lösning betrakta de furstendömenas förening. Skulle den gå igenom, så vänta de såsom föjjd deraf, antingen att Moldau och Wallacbiet blir ett annat Egypten, eller att ännu sannolikare provinsen blir sätet för inwiger, som Rysslakd kommer att ifrigt underblåsa; och hvilkas oundvikliga följd blfver latt landet i en icke aflägsen framtid blifver ryska czarens byte. Ryska kabinettet å sin sida bemödar sig, hvilket är helt naturligt, ati genom list vinna hvad cet icke kunnat genom våld ernå. Dekteteras Donaufurstendömenas förening, så är Sebastopol så godt som hämpnadt. Må vestmakterna glädja rig åt sina vissnade Jagrar; frukten egkall mera praktiskt folk plocka. Under dessa omständigheter inträffar kejsar Ludvig Napoleons besök hos drottningen af England på Osborne. Denna tilldragelse verkar tillfredsstälielse hos 038, icke blott derföre att vi deruti finna ett uttryck af vänskapliga tänkesätt i allmänhet, utsn ännu mera derföre stt den visar sig sä som ett förebud, att en i och för sig tillräckligt invecklad fråga, som blivit ännu mera boptrasslad, skall på förnuftigt sött blifva reglerad. Vi erinra ännu en gång, att Frankrike och England icke kunna bafva något egennyttigt ntresse i saken. Vi vilja gerna, så vidt det är möjligt upprätthålla ottomanska rikets integritet i kabinettet, liksom vi gjort det på fältet. Men dermed hafva vi också betecknat gränsen för vår verksambet. Den slutliga lösvingen måste öfverlemnes åt tiden och åt inflytandet af en tilltagence rörelse och den växande civilisationen. Hvad sultsnens och hans rådgifvares önskningar åsyfia, är intet tvifvel underkastadt. Om de nödgas att med motvilja låta furstendörneras förening bebaga sig, så göra de det, emedan de frukta för följderna af sin motspänsighet. Är ett sådant resultat af de för koit tid sedan till understöd för sultanens auktoritet af vestmakterna gjorda gigantiska ansträngningar möjligt el!er passande? Den närvarande förvirringen måste tillskrifvas blot! den bakvända nergien hös dipiomaterna i Kon stantinopel och. skall utan tvifvel lät låta ordna sig, om de, gzom spelade de mest framstående rolerna i senaste kriget, öppet derom säga sin mening. Franska regeringens önskningar måste i hvarje afseende tillerkännas den största vigt. Det är en lycklig omständighet att fransmännens kejsare sjelf öfvertagit underhandlirgarne; ty desta skola derigenom vara frigjorda från alla de svårigheter. hvarmed de omgifvas genom lägre stående () Genom en misskrifoiog har afgångstiden frår Hamburg för vår i nr 184 införda telegrafde vesch uppgifvits till den 10 Augusti i stället för